Vänsterpartiets tidigare ekonomisk-politiske talesperson Johan Lönnroth gjorde nyligen ett kort inlägg i sociala medier som fick mig att reagera med en stor fet tummen upp.
Han skrev: ”Härmed meddelas att jag enbart är intresserad av politiska möten som handlar om vad vi bör göra, inte av protester mot vad andra gör.”
Det är ett utmärkt förhållningssätt för politiker, aktivister och samhällsengagerade. Och jag tror att det är det långsiktigt bästa sättet att möta högerpopulismens framgångar. Prata inte om deras förfärlighet (även om de är förfärliga), prata om alternativen till deras politiska vägval.
Den samlade vänstern i Sverige har inte varit bra på det. Till vänster om socialdemokratin och i de rörelser som med kraft de frihetliga, mångkulturella dimensionen av den så kallade GAL/TAN-skalan har svaret på SD:s och andra högerextremers framgångar varit att bygga en motståndsrörelse. Anti-rasismen har hamnat i fokus.
Det är förstås rätt att vara anti-rasist, men vad händer med debatten när den ena sidan först och främst definierar sig som en motståndare till den andra? Och vad skulle hända om vi släppte anti-budskapet och istället fokuserade på allt det positiva som ett mångkulturellt samhälle medför? Om vi uteslutande valde att prata om våra lösningar på de samhällsproblem som stärkt rädslan, fördomarna och rasismen?
Frågan är inte om det är bra att göra motstånd, för ofta, och kanske särskilt just nu är det rätt att göra motstånd. Men hur gör vi det bäst?
Den som bygger sitt budskap på att vara anti kommer tyvärr aldrig att vara med och bygga framtiden. Jag tror att det är en förklaring till att Lönnroths eget gamla parti och många andra vänsterpartier i Europa haft så svårt att växa och vinna stora grupper anhängare. De har varit anti-kapitalistiska partier. De har varit mot ”systemet”. Inget fel i det, men väljarna vill ofta veta vad de röstar för, inte bara var de röstar emot.
Ännu mer problematiskt blir det om motståndaren finns internt. Ett av problemen för SSU på 90-talet och en bit in på 2000-talet var att förbundet var strikt uppdelat i två falanger, som båda ägnade all sin tid åt att definiera sig i motsats till den andra. Det skapade en politisk logik som gjorde att ideologiska resonemang, argument och personstrider blev helt obegripliga för den som inte kände till detaljerna i denna interna strid. Allt blev en fråga om att vara emot de andra.
Handen upp som tror att en sådan hållning lockade massorna till socialdemokratins ungdomsförbund?
Donald Trumps seger skulle kunna vara ett argument emot tanken att man måste vara för något för att vinna väljarna. Men det finns också mycket som tyder på att de som röstade i USA trots allt var smartare än att bara rösta emot etablissemanget. Trump lovade jobb till USA. Medelklassen (eller arbetarklassen med vår terminologi) skulle återupprättas. Han lovade att återställa den amerikanska drömmen, som kanske aldrig funnits på riktigt, men som alltid varit en viktig del av den amerikanska självbilden.
Ett av Clintons misstag var att lägga så mycket tid och fokus på att kommentera Trumps lögner, felsteg, förolämpningar och rasism. Den enda effekten var att hela valkampen spelades på Trumps planhalva. Det brukar kallas dagordningsmakten.
Väljarna är absolut emot etablissemanget, men det är en ganska rimlig teori att detta beror på att etablissemanget upphört att leverera svar som känns relevanta. Inom europeisk socialdemokrati är vi världsledande på att tala om för väljarna vad som INTE är möjligt. Det går inte att driva en allt för expansiv finanspolitik för då slår de globala marknaderna tillbaka mot oss. Att vara emot frihandel är inte svaret på de marginaliserades problem. Vi kan inte ta emot alla som kommer hit från krigets Syrien.
Det är jobbigt. Det är tungt. Men nån måste ro den här skutan.
Kanske dags att ändra förhållningssätt nu, eller?
Jesper Bengtsson, chef Tankesmedjan Tiden
