Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Vårt samhälle har valt att vända ryggen till framtiden. Vi har ännu en chans att vända om. Karim Jebari skriver om ett avgörande vägskäl i energipolitiken.

 

Det började, tror jag med en tyst vår, och en bok med samma namn. Den industriella civilisationens baksida var inte längre möjlig att bortse från när Mississippifloden började brinna, Europas skogar dog och våren, som alltid välkomnats av fågelsång, var tyst.

Sedan 70-talet har miljökriser och miljökatastrofer avlöst varandra. Övergödning, ozonhål, klimatförändringar. Det fanns de som tänkte att problemen kunde lösas inom ramen för vår industriella civilisation. Men ett stort antal personer inom akademin och kulturvärlden tänkte att katastroferna var bara symptom och att det riktiga problemet var den moderna civilisationen. Utan att återgå till ett enklare, mer småskaligt samhälle skulle problemen fortsätta. Den här gruppen var aldrig särskilt mångtalig, men tack vare en framträdande roll bland opinionsbildare, akademiker och kulturarbetare lyckades de påverka ett av vår civilisations val i ett avgörande ögonblick. På 80-talet lyckades de stoppa kärnkraftsutbyggnaden. Kärnkraften skulle ha blivit nästa energisteg i mänsklighetens historia. Det är en historia som alltid förutsatt större mängder alltmer koncentrerad energi för att kunna kontrollera världen kring oss.

Tack vare animalisk föda och eld (matlagning, värme) kunde våra förfäder utveckla unikt energihungriga hjärnor. Tack vare solenergi (jordbruk) och träkol (metallurgi) kunde mänskligheten skapa de första civilisationerna. Tack vare vindkraft (skepp, väderkvarnar) och vattenkraft (vattenkvarnar) kunde de första protoindustriella civilisationerna börja utvecklas. Stenkol först och sedan olja var fundamentet i den industriella revolutionen. Varje steg i energitrappan har inneburit att mer kraft kunnat utvinnas med mindre insats av arbete och resurser. Men ingen av dessa energirevolutioner var friktionsfri eller problemfri. Det tog lång tid från att olja börjat utvinnas tills den kunde konkurrera ut andra former av bränslen, och har i vissa delar av världen ännu inte gjort det. Träpellets värmer fortfarande många av våra hem i dag.

Kärnkraft kunde ha blivit nästa steg i denna historia. Kärnkraften kräver mindre material, mindre mänskligt arbete och har mindre utsläpp än den fossila energin. Självklart var den initialt dyrare. Det har nya energikällor alltid varit. Men på grund av att kärnkraften utvecklades i skuggan av kärnvapen, med reaktorer som inte var optimerade för att generera energi, och att de slog igenom samtidigt som miljörörelsen tog form, valde västvärlden en annan väg.

Vi valde att tappa tilltro till kärnkraften efter ett par relativt små olyckor (antalet dödsfall i Tjernobyl motsvarar antalet dödsfall per år från bilavgaser i Sverige). Vi valde att sätta så höga säkerhetskrav på kärnkraftsverken att de blev olönsamma. Vi valde att sluta forska och utveckla teknologin trots att den ännu inte var mogen. Om kärnkraften i världen hade fortsatt att öka sin andel av energiproduktionen i samma takt som på 1970-talet hade klimatproblemen varit mycket mer hanterbara i dag. Men framför allt hade luften i Europa varit mycket renare. Varje år orsakar EU:s 200 största kolkraftverk 20000 människors död.

Vad innebär detta vägskäl? Föreställ dig följande scenario. Anta att man på 1800-talet förbjudit brytningen av stenkol, och bränt upp all skog i Europa innan man utvecklat teknologi och infrastruktur för att kunna bryta stenkol. Utan träkol och metallredskap kan den teknologin inte utvecklas. Den avancerade protoindustriella ekonomi som var ett fundament för att börja exploatera nästa energikälla förutsatte trä för skepp, hus, kol och andra processer. Med andra ord; utan tillgång till trä kan inte en ekonomi som behöver stenkol upprätthållas länge. Europas ekonomier hade ett begränsat fönster av tid innan träet var slut men där konsumtionen av trä hade skapat en industriell bas som kunde användas till att gå över till nästa energiform. Om man inte hade utnyttjat det fönstret till att gå över till att använda stenkol så hade det varit väldigt svårt och kostsamt. Kanske omöjligt.

Det finns en risk att vi just nu befinner oss i ett liknande fönster med avseende på nästa steg i vår energihistoria. Vi har en begränsad mängd fossil energi som vi kan bränna innan vi förstör klimatet. Och vi har nu de ekonomiska och teknologiska förutsättningarna att anamma effektiv fossilfri energi. Men utan den fossila energin kan vi inte upprätthålla den nivån länge. Vår civilisation är helt beroende av fossil energi och det faktum att fossila bränslen är otroligt effektiva och koncentrerade.

Miljövänner och teknikoptimister tenderar att tro att det är sol och vind som är nästa steg i vår energitrappa. Men det finns goda skäl att tro att det inte kan vara det. En ekonomi baserad på förnyelsebar energi kräver mycket större input i form av material, arbetskraft och energi för varje enhet energi man får ut jämfört med fossil energi och kärnkraft. Det innebär att en sådan ekonomi skulle vara fattigare och mindre kapabel att växla över till kärnkraft i framtiden. En sådan ekonomi skulle kräva ännu större rovdrift på planeten med mängder av gruvor och giftigt avfall.

Fönstret är inte ännu stängt. Men om vi inte tar den här chansen inom en generation kan det vara för sent. För all framtid.

 

Karim Jebari
är filosof och forskare, Institutet för Framtidsstudier