Samtidigt som vi är bäst i världen på jämställt föräldraskap är var femte pappa inte hemma en enda dag med sina barn. Och tittar vi närmare på olika samhällsgrupper är det tydligt att det främst är medel- och höginkomsttagarpappor och män med hög utbildning som i dag är föräldralediga i någon egentlig utsträckning. Bland män med lägre utbildning eller i arbetaryrken, är det väldigt få som är pappalediga. Och införandet av den förra pappamånaden 2002 gav knappt någon effekt på den här gruppen. Resultatet var istället att dessa familjer totalt sett stannade hemma kortare tid med sina barn.
Och med ytterligare en reserverad månad är det inte långsökt att vänta sig samma sak. Arbetarpappor fortsätter jobba som tidigare och deras barn stannar hemma kortare tid innan de börjar i förskolan.
Missförstå mig rätt, en kvoterad föräldraförsäkring är ett viktigt medel för att främja jämställdhet i många hänseenden. 25 procent av föräldradagarna tas i dag ut av papporna, vilket är ungefär tio procentenheter mer än för tio år sedan, så visst går det framåt. Men om vi inte ser till den totala komplexiteten i förutsättningarna för ett jämställt föräldraskap, arbetsliv och samhälle i övrigt, kommer det att fortsätta gå väldigt långsamt fram. Inte förrän 2040 kommer pappor och mammor vara helt jämställda i sitt föräldraskap enligt Försäkringskassan.
För barn i arbetarfamiljer behöver ju också sina pappor. Och är det en grupp där ökad jämställdhet bör prioriteras är det bland arbetarkvinnor som i dag tar större ansvar för hemarbetet, sliter ut sig mer och tjänar betydligt mindre.
Flera utredningar har tagits fram på senare tid med bäring på ett jämställt föräldrarskap. Försäkringskassan har tittat närmare på jämställda par, hur ser familjerna ut där barnledigheten delas helt lika? Och vilka par är mest ojämställda? Tydligt är att kvinnans utbildning och inkomst på många sätt är styrande. Där kvinnan är både högutbildad och tjänar bra delar 28 procent av familjerna helt lika på ledigheten. Är kvinnan lågutbildad är samma andel betydligt mindre.
Men jämställdhet ska inte vara ett mål som bara ligger på kvinnornas bord och vara beroende av kvinnans resursstyrka i förhållande till mannen. Frågan bör istället ställas hur vi ytterligare ökar männens incitament att stanna hemma – särskilt arbetarmännen – och börja i det vi vet fungerar.
Det finns gott om forskning som visar att attityder om föräldraskap, inställning bland arbetsgivare och kulturen på arbetsplatsen, liksom föreställningar om ekonomiska förluster om pappan är hemma (vilket oftast inte är så stora som många tror), är några av de seglivade orsaker till varför jämställdheten går så trögt framåt. Och samtliga dessa problem är mer uttalade i mansdominerade LO-yrken. Det positiva är dock att det är i problemen vi kan hitta lösningarna. Att satsa på attitydförändringar och rikta sig mot arbetsgivare kan vara en väl investerad satsning. Dessutom finns ytterligare reformer att överväga, att höja föräldrapenningens ersättningsnivåer till personer utanför den kollektivavtalsanslutna arbetsmarknaden, liksom höjda nivåer till studenter och nyanlända skulle också underlätta för många familjer med redan låga inkomster att kunna dela på föräldraledigheten.
Det är dags att sluta slå oss för bröstet för att vi är bäst i klassen, och att börja se bortom en ny pappamånad per decennium. Fler innovativa verktyg och politiska reformer behövs för att nå full jämställdhet i familjerna.
Lina Stenberg
