De senaste decennierna har socialdemokratin misslyckats med att reducera marknadskrafternas makt över människors liv. Ska vi komma ur det politiska dödläget måste partimedlemmarna involveras i politikutvecklingen på allvar, skriver Peter Gustavsson.
Januariavtalet gör Sverige till ett undantag i Norden. Utmaningen från den yttersta högern har inte lett till ett styrande högerblock. I stället har det lagt grunden till samverkan mellan socialdemokrater och liberaler. Men det sker till ett högt pris.
Efter andra världskriget hade erfarenheterna av fascismens brott mot mänskligheten skapat en allmän uppslutning bakom välfärdsstaten. Också stora delar av borgerligheten insåg att den oreglerade kapitalismen skapat ett stort mänskligt lidande och brutit sönder samhällen. För att hålla tillbaka totalitära rörelser behövdes en social trygghet, en rimlig fördelning av det växande välståndet och starka fackföreningar på en reglerad arbetsmarknad.
När socialdemokrater och socialliberaler i dag går samman för att bemöta högerextremismen borde dessa historiska lärdomar vara utgångspunkten. Den politiska plattformen för samarbetet borde vara ett kraftfullt program för att laga revorna i trygghetssystemen, massiva investeringar i välfärd och infrastruktur och minskade ekonomiska klyftor mellan människor.
Läget är allvarligt eftersom det numera är en rejäl underdrift att säga att den socialdemokratiska samhällsmodellen är hotad. Under de senaste decennierna har socialdemokratin misslyckats med sitt grundläggande uppdrag – att minska marknadskrafternas effekter på människors liv.
Sverige har utvecklats till ett land där din personliga förmögenhet och tillgång till kapital betyder alltmer för tillgången till bostad, social trygghet och ett anständigt liv på ålderns höst. Det har gjort oss till mindre av samhällsvarelser. Allt större delar av våra liv styrs numera av fluktuationer på marknaden.
Det gör oss mer sårbara, mer uppstressade och mer oroade.
Den växande ojämlikheten och den därtill kopplade rädslan för att falla neråt i en alltmer bottenlös klasspyramid får stora politiska konsekvenser. Särskilt när denna socio-ekonomiskt grundade oro knyts samman med en sociokulturellt grundad oro för sin position i en tid där normer bryts upp och en växande migration leder till snabba samhällsförändringar. Så göds den växande högerextremismen.
Vi socialdemokrater känner med rätta ett ansvar för att i det parlamentariska läge vi befinner oss i göra det bästa möjliga för människor. Men det borde vara lika självklart att känna samma ansvarstagande för vår egen partiorganisation.
Blocköverskridande samarbete har varit Socialdemokraternas huvudstrategi under flera års tid. Med tanke på det är det förvånande att vi inte har fler genomarbetade strategier för hur vi ska synliggöra vår politik och utvecklas som parti i ett sådant politiskt läge.
Det organisatoriska reformprogram som föreslagits till partikongressen i mars talar vackert om samtalet som grunden för all politik. Det är lätt att hålla med.
Men vad ska vi samtala om?
I programmet finns bra skrivningar om medlemsvärvning, studier och opinionsbildning, och viktiga förslag kring digitalisering av partiarbetet, utveckling av facklig-politisk samverkan och höjd status på folkrörelsearbetet. Men för den som letar efter hur vi ska utveckla vår politik i en tid då socialdemokratins särart riskerar att suddas ut är programmet dessvärre tunt på innehåll.
Under de gångna decennierna har trenden varit att outsourca arbetarrörelsens politikutveckling. Men hur kloka tankesmeder vi än anlitar för att slipa på våra politiska verktyg, så kan det inte ersätta att det finns en verklig rörelse i rörelsen.
Det händer något speciellt när man involverar många människor i att utveckla ett politiskt program. För flera hjärnor tänker bättre än en. Ingen enskild människa kan någonsin tänka på alla aspekter av en fråga samtidigt, men med många perspektiv närvarande ökar den kollektiva klokskapen. Och med många delaktiga på vägen till beslutet, blir också genomslaget större när klubban fallit eftersom fler bottnar i den politik man enats om.
Politikutveckling ställer stora krav på att de som leder processen kan hålla den samman, sammanfatta synpunkter och överbrygga stridande viljor. Men för en politisk organisation som har ambitionen att vara en folkrörelse finns inga genvägar. De flesta går trots allt med i ett politiskt parti för att de är intresserade av politik – inte för att de tycker att det roligaste i hela världen är att knacka dörr.
Vi lever i en tid när utopierna är få och dystopierna många, när rädsla och hat sprider sig genom samhället. Då behöver socialdemokratin fler initiativ för att väcka en bred idédebatt till liv.
Om socialdemokratin ska överleva en mandatperiod som den här behöver vi en mycket tydlig strategi. Både för att göra vad vi kan inom gränserna för vad som är politiskt möjligt i den här parlamentariska situationen, och för att utvidga dessa gränser genom att bilda opinion för något mer och större än det bestående.
Om en sådan strategi ska hänga samman kan vi inte låta det framstå som att all den politik som regeringen bedriver är liktydig med socialdemokratisk ideologi. Vi måste vara tydliga om våra ingångsvärden i de förhandlingar vi ger oss in i, och parallellt driva en egen politikutveckling med högt i tak.
I en period som denna måste partiet få vara något annat än en fanclub för regeringen, och de kärleksfulla kritikernas röster välkomnas in i att utforma det framtidens politiska program som socialdemokratin ska vinna tillbaka människors hjärtan med.
Ska vi bryta det politiska dödläget och återskapa förtroendet måste vi öppna dörren för samtalet om hur vi skapar socialdemokratins andra århundrade med modiga nya reformer. Bortom denna tids politiska dödläge.
Peter Gustavsson
är skribent och socialdemokratisk kommunpolitiker i Uppsala
