Tanken var att lördagens extra EU-toppmöte i Bryssel endast skulle handla om personfrågor. Två viktiga poster ska tillsättas och det börjar bli bråttom. Det är dels ordförande i Europeiska rådet, dels ny utrikespolitisk chef.
Men som så ofta överskuggas även detta EU-möte av en akut kris. Denna gång är det den upptrappade konflikten i Ukraina.
Uppenbart är att Ryssland sänt in egna trupper för att rädda de ryssvänliga separatisterna i östra Ukraina från ett hotande militärt nederlag. Det visar att den ryske presidenten Vladimir Putin tänker behålla kontrollen över delar av Ukrainas territorium. Han nöjer sig inte med Krim, som redan är inkorporerat.
Taktiken känns igen från andra konflikter i regionen. Utan att formellt ha erövrat områdena har Ryssland tagit en de facto-kontroll över både Abschasien och Transnistrien som ligger i Georgien respektive Moldavien, två självständiga stater.
Ingen ser någon lösning på dessa ”frusna konflikter” eftersom Ryssland struntar i folkrätten och de berörda ländernas suveränitet. Genom ett motsvarande scenario i östra Ukraina runt industristaden Donbass kan Ryssland fortsätta destabilisera och utöva press på regeringen i Kiev.
EU har liksom USA knappast något annat val än att öka det ekonomiska trycket på Ryssland, även om det hittills inte visat sig särskilt effektivt. De europeiska ledarna är dessutom splittrade i frågan om hur krisen ska hanteras. Bojkotten och de ryska motåtgärderna slår hårt mot många EU-länder.
Därför har synen på Ryssland blivit en viktig faktor när de både topposterna ska diskuteras i morgon. Under sommaren såg det ut som om den italienska utrikesministern Federica Mogherini skulle kunna få ett brett stöd.
En kvinna från det socialdemokratiska lägret och södra Europa skulle komplettera den luxemburgske blivande kommissionsordföranden Jean-Claude Juncker bra. Men flera regeringar, framför allt de baltiska, ansåg att hon intagit en alltför mjuk position gentemot Putins Ryssland.
Om Mogherini ändå utses, den dynamiske italienske premiärministern Matteo Renzi driver hennes namn hårt, är det troligt att hon balanseras med att den nye ordföranden i Europeiska rådet blir någon mer hårdför från de östra medlemsländerna. Enligt medieuppgifter försöker både Tyskland och Storbritannien att övertala Polens premiärminister Donald Tusk.
Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt nämns också, men hon blir aktuell bara om ”utrikesministern” blir en borgerlig politiker från öst eller exempelvis den opolitiske bulgariske kommissionären Kristalina Georgieva.
När de både nuvarande innehavarna av dessa topposter utsågs, Herman Van Rompuy som ordförande i Europeiska rådet och Catherine Ashton som utrikesansvarig, ansågs det bevisa tesen att regeringscheferna inte vill ha starka och drivande personer i ledningen. Ingen av dem var särskilt profilerade politiker.
Det är möjligt att det gäller även nu. Topposternas betydelse ska inte överdrivas.
Talande är dock att EU:s relation till Ryssland och det nya kärvare säkerhetspolitiska läget denna gång spelar så stor roll i processen. Det visar att Europa är inställt på många år av spända relationer med Putins Ryssland.
Tommy Svensson, redaktör Tankesmedjan Tiden
