På sin första presskonferens gjorde Trump som han alltid gjort. Agerade som en buffel. Tystade journalister. Förolämpade mediebolag han inte gillar. Svarade svepande och oklart på viktiga frågor.
Det var en totalt surrealistisk upplevelse att följa presskonferensen hemma från tv-soffan. Men den bevisade väl egentligen bara vad världen borde anat sedan valet i början av november. När Trump om några dagar svär presidenteden får USA en ledare som inte på något självklart sätt ansluter sig till demokratins grundläggande värden.
Under valrörelsen agerade Trump gång på gång på ett sätt som visade att han inte förstår vilka spelregler som gäller i ett demokratiskt samhälle. Förutom attacker mot reportrar som ställde kritiska frågor hotade han med att sätta Hillary Clinton i fängelse om han vann valet och han gjorde en poäng av att han tänker sköta landet som han skött sina företag. I ett företag är det som vi alla vet tillgång, efterfrågan, avkastning och management som gäller. Inte dialog, omröstningar och kompromisser mellan politiska kontrahenter.
Inför omvärlden är Trump ännu tydligare, och eftersom presidentens makt är större i utrikesfrågor är det sannolikt där den största förändringen kommer märkas. Han har konsekvent talat väl om Putin, Erdogan och andra politiska ledare som ägnat de senaste åren att föra sina länder bort från demokrati, som gjort till sitt ideologiska credo att svartmåla ”västerländsk demokrati” och förfölja oberoende journalister och politiskt oppositionella. När FN:s säkerhetsråd nyligen satte ned foten mot nya Israeliska bosättningar på palestinsk mark slog Trump fast att Israel bara behövde vänta några veckor så skulle de ha en allierad Vita huset, oberoende av vad internationell rätt säger i sakfrågan.
För den demokratiska vänstern innebär detta en gigantisk utmaning, som i sin tur kommer kräva en uppdaterad omvärldsanalys.
Utmaningen handlar om att manövrera i en värld där ingen av de stora supermakterna säger sig prioritera demokrati och mänskliga rättigheter i den globala miljön. Det är helt sant att USA ofta haft dubbla dagordningar. På ytan har man försvarat demokratin, men i praktiken har man av realpolitiska skäl stöttat auktoritära regimer som den i Saudiarabien eller tidigare högerdiktaturer i Latinamerika. Men det demokratiska stråket har hela tiden funnits där. Som Foreign Affairs nyligen konstaterade i en intressant artikel i ämnet fanns det stråket till och med hos George Bush, som valde den bisarra och direkt kontraproduktiva metoden krig för att sprida demokrati.
Kritiken mot USA har därmed kunnat byggas kring att landet inte lever upp till sina egna ideal.
Trump kommer leva upp till sina ideal av den enkla anledningen att han gör en poäng av att inte ha några. För delar av vänstern har det lett till åsikten att Trump blir en bättre president. En president som kan tala med ledare som Putin utan att det ökar spänningen. En president som inte hycklar.
Det är en märklig förhoppning med tanke på att konflikt och konfrontation hela tiden varit Trumps kännemärke.
Under Kalla kriget kunde den demokratiska vänstern balansera mellan en auktoritär stalinism och ett USA som struntade i sina egna ideal. Efter murens fall fanns bara en supermakt kvar, och den kunde då matchas mot universella ideal om demokrati och mänskliga rättigheter. USA kunde avkrävas ett större ansvar för att sprida dessa ideal och självt leva upp till dem.
Just den dikotomin upphör i nästa vecka. Nu får vi en stor supermakt där presidenten struntar i den grundhållning som präglat USA sedan Wilsons dagar, och ett antal länder med Kina och Ryssland i spetsen som visat att fri kapitalism är fullt förenligt med auktoritärt styre.
Det är, om inte en ny världsordning, så i alla fall ett nytt steg på vägen mot en tänkbar och mycket oroväckande sådan.
Jesper Bengtsson, chef Tankesmedjan Tiden
