Imorgon har det gått en månad sedan valet. Tiden går fort. Sedan dess har en ny regering utsetts och politiken har gått i en annan riktning än tidigare. I regeringsförklaringen liksom i de besked vi fått från Löfven och hans ministrar har vi fått löften om en annan politik. Höjt tak i a-kassan, ett erkännande av Palestina och en utökad delning i föräldraförsäkringen.
Medan den senaste månadens fokus har legat på SD:s framfart och överenskommelserna mellan partierna på vänsterkanten har desto mindre uppmärksamhet riktats mot allianspartierna. Eller partierna ”som tidigare kallade sig för alliansen” kanske det ska heta.
Moderaterna gjorde ett riktigt dåligt val. De övriga allianspartierna gick inte heller framåt och signalen från väljarna var tydlig, man ville ha en ny regering.
Ett underkännande av den här kalibern kräver rimligtvis både en rejäl utvärdering och en god stunds eftertanke. Särskilt i ljuset av den oppositionsroll de nu innehar – i tider av minoritetsstyre präglat av ett historiskt stort inflytande av ett högerextremt parti i svensk politik.
Här måste vi stanna upp och prata om moderaterna. Varför? Jo, jag kommmer till det.
Moderaterna och Fredrik Reinfeldt klassades under flera år som det mest förtroendeingivande politiska ledarna – även bland personer med annan partitillhörighet. Detsamma gällde Anders Borg som har haft ett oerhört stort stöd länge.
Därför kan det som hänt sedan valnatten upplevas som väldigt märkligt. Innan rösterna var färdigräknade berättade Reinfeldt att han skulle avgå med omedelbar verkan. Och inte långt därefter kom samma besked från Borg. M stod plötsligt utan ledarskap. Radarparet som i princip egenhändigt hållit tilltron till partiet uppe var borta.
En hastig avgång är i sig inte konstig – det är knappast första gången en partiledare avgår med omedelbar verkan efter en stor valförlust.
Det som däremot är anmärkningsvärd är att landets näst största parti lämnas utan ledning i ett akut rörigt parlamentariskt läge. I en situation där S och Mp bildar minoritetsregering, där SD blir tredje största parti och där oppositionen hotar med att rösta ner regeringens budget. Risken för nyval lurar ständigt runt hörnet.
Att moderaternas väljare inte har protesterat mer och att liberala ledare inte klagat mer högljutt över den illojalitet som Reinfeldt och Borg manifesterar är både förvånande och konstigt enligt mig. För man kan väl ändå hävda att det skett ett svek emot moderatväljarna? Hypotetiskt sett hade ju politiken kunnat se väldigt annorlunda ut med en starkare moderat opposition i dagsläget. Det hade till och med kunnat finnas seriösa diskussioner om ett alliansalternativ istället för S+Mp som regering. Tack vare Reinfeldts och Borgs hastiga sorti blev det inte så, något många av oss förvisso är glada över.
Det allvarliga i situationen vilket gör att vi måste prata om det här, är något annat. Med ett försvagat M stärks SD ännu mer. När inte moderaterna tar ledartröjan som det största högerpartiet i opposition ges den istället automatiskt vidare till Sverigedemokraterna.
Eftersom en tredjedel av Sverigedemokraternas väljare kom från Moderaterna finns det en högst trolig risk att dessa sympatisörer inte bara stannar hos SD utan också får med sig fler. Att SD faktiskt växer som en konsekvens av Reinfeldts avgång. Och om fyra år är det val igen.
Därför behöver vi prata om Moderaternas kris. Vi vinner ingenting på ett försvagat M i det långa loppet om det blir till förtjänst för SD, tvärtom.
Att få samhället och riksdagen så fritt från antidemokratiska och högerextrema rörelser som möjligt är något vi måste enas om demokratiska partier emellan. Tillsammans måste alla partiledare – inklusive en ny moderatledare – vara tydliga i vad vi gemensamt står för som inte SD gör. Och detta behöver ske snart, innan det är för sent.
Lina Stenberg, kommunikationschef Tankesmedjan Tiden
