Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

”Nu har vi ett riktigt LO igen. Det här är ett steg tillbaka mot en riktig LO-samordning.” Orden hör till Johan Lindholm, Byggnadsarbetareförbundets ordförande, och kom som reaktion på den överraskande rekommendationen från Svenskt Näringsliv och LO, som nu gemensamt uppmanar de medlemsförbund som ännu inte är klara med sina förhandlingar, att låta industrin och handelns ingångna avtal utgöra norm för övriga arbetsmarknaden. Det så kallade märket hamnade för industrin på 2,2 procent, och inom handeln på 590 kronor per månad.

Uttalandet ringar ganska väl in vilka förväntningar som finns på vad LO främst ska ägna sig åt: att hålla ihop förbunden. Och det är en viktig funktion. Det är via gemensamma ramar som man med verklig styrka kan styra avtalen åt det håll fackens ambitioner lutar. Utan samordning tappar man inte bara mandat – positionen som maktfaktor vacklar och den svenska modellen, som bygger på starka parter, undermineras som konsekvens. Kanske var just det ett motiv för LO att ingå den smått spektakulära överenskommelsen. Arbetsgivarna har redan en samordning så för att få med dem på en rekommendation, lär det ha räckt med att peka på en gemensam aktions större möjlighet att gynna arbetsfred och konkurrenskraft.

Det mest förvånande är att LO med hela handen pekar var skåpet bör stå, fast man hade kommit överens om att man inte är överens; att alla förbund skulle förhandla fritt och var för sig. LO sköter förvisso aldrig kollektivavtalsförhandlingarna i förbundens ställe, men samordning och att stötta gemensamma krav är en huvuduppgift. Någon sådan fanns inte denna gång och i höstas såg det ut som om LO hade misslyckats. Men nu lutar det plötsligt åt en samordnad oordning.

Måhända är det ett smart drag för att rädda respekten för LOs roll och förmåga att ena förbunden och därmed hålla kvar sin styrkeposition som är så viktig för den svenska modellen. Men det kan förstås också vara ett resultat av att den svenska modellen så till den grad har präglat arbetsmarknadens parter att även i tider med stökig process, så lyckas man genom rutin och förhandlingsskicklighet ändå landa på fötterna. Oavsett vilket, vittnar årets avtalsrörelse så långt om ett ansvarstagande från båda sidor för partsmodellen per se.

Innan det stod klart att det inte skulle bli någon samordning mellan LOs förbund i årets avtalsrunda, var tanken att kunna kombinera reallöneökningar för alla förbundens medlemmar med en särskild satsning på att få upp lönerna för dem med lägst lön (främst kvinnor). Med ett märke som respekteras av arbetsmarknadens parter och med både ett procentuellt mål och ett mål angivet i kronor, kommer man mycket nära att kunna uppfylla den ursprungliga ambitionen.

Från 6F, som har krävt 3,2 procent, släpptes ett pressmeddelande där man säger sig vara nöjda med LO och Svenskt Näringslivs gemensamma rekommendation. Och att man medvetet har jagat på industrins parter genom ett högre krav. Teoretiskt sett leder branschvisa förhandlingar till att förbunden tävlar om löneutrymmet, utan samordningens getöga på ekonomins totala utrymme och effekter på konkurrenskraften. Och möjligen har (främst) arbetsgivarna inom industrin känt flåset i nacken och insett att centrala avtal blir billigare. Och om märket ska bli norm, kan det inte vara för snålt satt.

Konjunkturinstitutet och LO-ekonomerna håller med förbunden inom 6F om att löneutrymmet finns, vilket försvagar arbetsgivarnas budskap om att de tycker det blir för dyrt. Därmed får man väl se 2,2 som en lyckad kompromiss i meningen att alla är lite missnöjda. Här avstås både potentiellt löneutrymme och vinns reallöneökningar som innebär köpkraft. Belöningen för balans mellan kostnadsökningar för arbetsgivarna och reallöneutveckling för arbetstagarna är internationell konkurrenskraft och tillväxt.

Men de avtal som nu träffas handlar inte enbart om lön och pengar i plånboken. Lönesystem, pensionsavsättningar, arbetstider, jämställdhet och arbetsmiljö är andra viktiga saker som man ska komma överrens om. I handelns avtal öppnas det till exempel upp för en liten revolution. Där har man kommit överrens om en frivillig utökad lokal lönebildning. Det är något som främst skulle gynna arbetsgivarna eftersom de fackliga kraven blir mer splittrade relativt central förhandling. Frågan är om den extra fridag som de anställda erbjuds i utbyte täcker upp för risken för en långsammare löneutveckling.

För många förbund återstår förhandlingar. Och om bara ett år är det dags att förnya de ettåriga avtal som har träffats. Då får vi se hur den här avtalsrörelsen fungerade som uppvärmning.

Monika Arvidsson, utredningschef Tankesmedjan Tiden tillika stolt Handelsmedlem.