Idédebatt som låter arbetarrörelsen och vänstern blicka framåt.

Alliansen gör allt för att signalera enighet utåt. Gårdagens partiledardebatt i Riksdagen, som var den sista innan valet i september, var inget undantag. Inga replikskiften och inga debatter mellan de borgerliga partierna. Så har det sett ut under partiledardebatterna de senaste åren. Det kan dock ses som strategi snarare än politisk enighet.

Strategin går ut på att framställa Alliansen som ett enat och samlat regeringsalternativ. Detta trots att utsikterna för en sådan regeringsbildning är svaga. Och detta trots att sprickorna mellan de borgerliga partierna har blivit allt mer uppenbara under denna mandatperiod. Centerpartiets beslut att stödja regeringens förslag om de 9 000 ensamkommande har synliggjort denna spricka tydligast i media. Men detta utgör endast toppen av ett isberg.

När det gäller klassiska vänster-högerfrågor om välfärd och skatter, delar de borgerliga partierna syn på det mesta. De vill alla sänka skatterna, försämra de sociala trygghetssystemen och arbetsvillkoren för vanliga löntagare. Så länge dessa frågor är högst upp på dagordningen, vilket de var under alliansregeringens åtta år vid makten, klarar de borgerliga partierna av att hålla sams. Men under den gångna mandatperioden har den politiska debatten förskjutits till så kallade GAL-TAN-frågor om migration och lag och ordning. Då har skillnaderna mellan de borgerliga partierna blivit tydligare, och sprickorna blivit uppenbara. Centerpartiet och Moderaterna är varandras motpoler på migrationsområdet. De förstnämnda står för öppenhet och de sistnämnda för slutenhet.

Det handlar i grund och botten om ideologiska skillnader. Liberalism emot konservatism. Det är inte hugget i sten att dessa två ideologier skall hålla ihop i ett enat regeringsalternativ, med Socialdemokraterna som huvudmotståndare. Trots Alliansens försök att göra detta gällande under de senaste åren.

För hundra år sedan genomdrev liberaler och socialdemokrater allmän rösträtt tillsammans. Motståndarna bestod av de konservativa. Under 1930-talets ”kohandel” förenades Per-Albin Hanssons socialdemokrater i en koalition med Bondeförbundet. På 1990-talet sanerade Göran Persson statsfinanserna tillsammans med Centerpartiet. Trots avsaknad av regeringssamarbeten partierna emellan, så har tveklöst dagens Liberalerna mer gemensamt med Socialdemokraterna än Kristdemokraterna, på jämställdhetsområdet och i andra sociala frågor.

Att inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna tycks inte särskilt långt borta för Moderaterna och Kristdemokraterna, medan det i praktiken är en omöjlighet för Centerpartiet och Liberalerna. Detta blev mycket tydligt under gårdagens debatt. Ulf Kristersson replikerade inte en enda gång emot Jimmie Åkesson, medan Jan Björklund tog en passionerad ideologisk debatt, och försvarade socialliberalismen som motpol till nationalismen. Annie Lööf tog ytterligare några steg, och gick till frontalangrepp genom att benämna Sverigedemokraternas partitoppar som rasister. Detta understryker en skarp skiljelinje partierna emellan: Moderaterna kan tänka sig ett regeringssamarbete med Sverigedemokraterna, till skillnad från Liberalerna och Centerpartiet.

Alliansens 14-åriga existens som enad borgerlighet kan ses som en historisk parentes i svensk politik. Skilda uppfattningar inom sakfrågor fanns redan under alliansregeringen. Liberalernas och Kristdemokraternas olika ståndpunkter om vårdnadsbidraget var ett av de tydligaste. Men Alliansen lyckades under sina åtta år vid makten hålla enad front utåt. Konfrontativa debatter sköttes internt. Denna strategi har fortsatt i opposition: inga debatter och inga replikskiften sker inbördes i partiledardebatter. Inte heller igår. Trots att partiernas skilda uppfattningar i flera frågor ständigt blottas.

Konservativa och liberala krafter har lyckats hålla sams i 14 år. Det är ingen naturlag, utan har fungerat under de särskilda förutsättningar som rått. Nu har förutsättningarna förändrats och de ideologiska sprickorna vuxit, trots försöken till att visa enighet utåt. Hur länge dröjer det tills det borgerliga samarbetet till slut imploderar?

 

Torsten Kjellgren
Utredare Tankesmedjan Tiden