Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Följande text är ett gästinlägg från Karin Wanngård i Stockholm.

Jag skriver detta som medlem i Socialdemokraterna. Inte som tidigare finansborgarråd eller gruppledare för Socialdemokraterna i Stockholms stadshus. Det här är mina tankar om mitt och vårt parti. Om vägen framåt.

Vi är i ett nytt samarbete nationellt. Det har kastat om spelplanen. Det parlamentariska läget är som det är. Vi har valt att ta ansvar i en svår tid. Vi är ett statsbärande parti. Sverige ska styras. Valet är att titta på från sidan eller vara med och påverka. Det senare är för mig en självklarhet.

Med det sagt så behöver vi diskutera frågor som kommer forma oss, inte bara som parti, utan även som land. Och det måste vi kunna diskutera partivänner emellan med respekt och ett bra tonläge. Ingen är mindre Socialdemokrat för att den föreslår andra lösningar på en delad problembild. Så här tycker jag.

 

  1. Välfärden

Känslan av att vården, omsorgen och skolan inte är lika tillgänglig för alla och att trygghetssystemen blivit svagare har brett ut sig och försvagar tilliten till det gemensamma. Men det behöver inte vara så. Jag förstår att den första statsbudgeten efter valet måste innehålla en del skattesänkningar som de olika partierna utlovat. Men kommande politik måste leverera välfärd. Det är ett gemensamt intresse mellan alla fyra partier i budgetsamarbetet. Vi behöver i närtid en försäkran från nationell nivå att statsbidragen till kommunerna för 2021 och 2022 höjs kraftigt.

Samtidigt, och som en del av finansieringen av detta, bör staten fasa ut en betydande del av de dryga 200 riktade statsbidrag som idag finns. För att ytterligare förstärka detta vill jag att S, Mp, L och C på kommunnivå gör ett gemensamt åtagande att använda statsbidragen till just välfärden. I det ingår att inte sänka kommunalskatter och att fokusera på kommunernas kärnverksamhet. Åtagandet bör vidare innebära tydliga och mätbara ambitioner för att bedriva kommunal verksamhet effektivt. Det kan exempelvis vara samordnad verksamhet eller kommunsammanslagningar. Vi får inte vara rädda för nya lösningar.

 

  1. Klimatet

En enig forskarvärlds definitiva slutsatser går inte att blunda för. Stora, systematiska strukturomställningar behöver göras. Dessvärre präglas debatten av två ytterkantsperspektiv. På den ena sidan finns de som menar att vi inte har något problem. På den andra sidan ser vi de som tror att vi som individer ska bära omställningen helt och hållet själva på sina axlar. Det finns en annan väg. Kraftfulla gemensamma investeringar, med ett tydligt mål. Det här är ett projekt som måste bygga på en ekonomisk analys som tar in faktorer som rättvisa och rådande maktstrukturer. En grön fördelningspolitik om man så vill.

Det individuella ansvaret ska vara en del av ett större projekt – individen kan inte bära omställningen själv. När Sverige gjorde resan från ett fattigt land i norra Europa till en av världens främsta välfärdsnationer så var det genom just gemensamma investeringar och strukturomställningar. Vi kan göra likadant med klimatomställningen. För mig som verkar i Stockholm innebär det till exempel att jag vill lägga ner Bromma flygplats, fasa ut kolkraftverket i Värtan, etablera kolsänkor och göra Stockholm till en klimatpositiv stad.

 

  1. Trygghet

Medborgare förväntar sig med rätta att samhället ska garantera trygghet. Det är bara att konstatera att samhället i allt mindre utsträckning klarar detta åtagande. Det beror på felaktiga politiska beslut som nedrustningen av polisväsendet och polisutbildningen. Att samhället och det gemensamma blivit svagare krafter har begränsat det förebyggande arbetet så att gängen i många delar har blivit liktydigt med drömmen om framgång och karriär.

Det är välkommet att den nuvarande regeringen ändrat den moderata politiken från början på 2000-talet ochnu utökat polisutbildningen. Kommuner kan, och ska, göra mycket mer i förebyggande syfte men det finns samtidigt en uppenbar risk att de resurser som finns i välfärdssektorn i allt större utsträckning kommer vara bundna till omsorg om ett ökat antal äldre. För att kommunerna ska prioritera förebyggande insatser före skattesänkningar kommer det därför sannolikt behövas lagstiftning som kräver insatser av kommunerna.

Ytterst handlar dock trygghetsfrågan om i fall rättssamhället är starkt nog att möta utmaningen från grövre och organiserad brottslighet. Det innebär att staten måste garantera mer kraftfulla insatser mot vapentillförseln. Det gäller både i tullen och i handeln med till synes legala vapen. Droghandeln driver brottslighet.

Utmaningarna mot rättssamhället består också i rättsövergrepp som hot mot vittnen och attacker mot samhällsfunktioner. Det offentliga behöver vara starkare i att hävda hela samhällets behov av trygghet och att brott beivras. Regeringen måste därför skyndsamt ge rättssystemet förstärkta möjligheter att exempelvis beivra rättsövergrepp.

Ytterst handlar det här om vi ska ha ett starkt samhälle som folk kan lita på.

 

  1. Migration och integration

Socialdemokratin är en solidaritetsrörelse. Vi ska ha ordning och reda i migrationspolitiken. Vi ska ha ett mottagande vi klarar av. Sverige ska fortsätta ha reglerad invandring.  Det innebär inte att vi ska kompromissa med asylrätten. Det går emot internationella konventioner som vi som land står bakom och det gör vårt land fattigare ekonomiskt och moraliskt. Det vi dock bör prata mer om är reglerna för arbetskraftsinvandringen.

Det är långt fler som får uppehållstillstånd som beror på arbetskraftsinvandring än på asylinvandring. Reglerna för arbetskraftsinvandring utnyttjas i dag alltför ofta av oseriösa arbetsgivare och ibland också av den organiserade brottsligheten. Pengar tjänas på att sälja arbetstillstånd. Lönedumpning och sämre arbetsvillkor skapar i realiteten ett skuggsamhälle som drabbar oss alla. Inte minst i RUT-branschen tas många personer in på arbetskraftstillstånd. En statlig subvention driver alltså migration. I ljuset av detta leder det tanken fel att tro att en uppluckrad asylrätt skulle vara lösningen på våra problem. Fenomenet har spridit sig, tidigare var det mest inom bygg och städ, i dag finns det på bilrekond, biltvättar, bilverkstäder, däckverkstäder, rörfirmor och inom transport. I förlängningen är detta såklart skadligt för hela löntagarkollektivet som kommer få se sina löner pressas ner.

De regler som Alliansregeringen och Miljöpartiet införde 2008 är oerhört liberala, troligtvis bland de mest liberala i världen. Det är arbetsgivaren, med en norm skapad av den mer oseriösa, som bestämmer om det finns ett behov på arbetsmarknaden. Denna politik behöver i grunden ändras.

Utgångspunkten för en ny migrationspolitik behöver vara en reglerad arbetskraftsinvandring tillsammans med likvärdiga förutsättningar och rättigheter på arbetsmarknaden. Där starka fackföreningar, hög organisationsgrad och en statlig politik säkrar arbetstagarnas rättigheter istället för att urholka dem. Socialdemokrater behöver stå upp för ett system där vi konkurrerar med kunskap och kompetens, inte genom vem som kan arbeta för sämst lön under de värsta villkoren. Problemet består inte i asylsökande som genom en ordnad etableringsfas, utbildning, validering och språkstöd kommer in på svensk ordinarie arbetsmarknad. Problemet handlar om en lönedumpande arbetskraftsinvandring. Det sämsta av två världar vore att göra det svårare att söka skydd från krig, men samtidigt göra det enklare att komma hit och ta ett arbete utan kollektivavtal och till så låg lön som möjligt.

 

  1. Skatter

140 miljarder försvann från vår gemensamt finansierade välfärd under regeringen Reinfeldt. Det är naivt att tro att detta inte har påverkat vårt land. Det har skapat stora revor i tryggheten. Det har lett till ökad social oro, och kan delvis förklara den brottlighet som vi nu ser växer fram. Elever som inte får stöd i svältfödda skolor, eller senare en chans på en alltmer osäker arbetsmarknad. Att begå brott är alltid ett eget val. Men att samhället sviker i att ge stöd och möjligheter är inte individens ansvar. Sverige är det land i OECD som har haft de snabbast växande inkomstklyftorna. Klyftan mellan de som har förmögenheter och de som inte har förmögenheter stiger. I min stad, Stockholm, ser vi att segregationen breder ut sig.

Priserna för SL-kortet höjs, biblioteken stänger tidigare, kulturskolan har färre platser. Samtidigt haglar RUT-avdragen över våra välbeställda stadsdelar när det ska städas i nyrenoverade kök, tillkomna med hjälp av statligt ROT-bidrag. Folk som har sett en kraftig värdeökning på sina bostäder kan varje år få ränteavdrag för sina lån. Många andra tvingas hyra bostad till ockerpriser i andra eller tredje hand. Det blir allt dyrare att vara fattig, och billigare att vara rik.

Hur blev det så här? Jobbskatteavdragen åt upp mycket av reformutrymmet. Pengarna gick dit istället för till statsbidrag till kommunerna. Resultatet ser vi nu, i den debatt om kommunernas ekonomi som växer dagligen. Att tro att detta är skapat av den regering som sitter nu är, med förlov sagt, inte den mest skarpsinniga av analyser. Till det fortsätter kommunernas ekonomi urholkas av kommunala moderata skattesänkningar som här i Stockholm. I år får skolan i Stockholm den lägsta pengen på hela 2000-talet. Självklart har det med skattesänkningar att göra oavsett hur mycket högern försöker slingra sig bort från frågan.

Längre bak så ser vi andra milstolpar i den situation vi nu befinner oss i. Fastighetsskatten togs bort. Förmögenhetsskatten likaså. Nu ska värnskatten bort. Det blir ännu billigare att vara rik.

Förmögenhetskatten hade brister och undantag. Låt oss utreda hur vi skapar en ny sådan som är bättre. Där rika människor bidrar mer. Schweiz, ett av världens rikaste länder, har en förmögenhetsskatt. Går det där så bör det gå här.

Idag har vi en situation där fastighetsavgifterna höjts i flera landsbygdskommuner, medan de legat stilla för de dyraste husen. Som rik betalar man mindre, som fattig mer. För de som bor i hyresrätt fortsätter hyrorna höjas, medan de som äger sin bostad har en kraftig subvention, inte minst i form av ränteavdragen. Det är dags att vårt boende beskattas mer jämlikt och Socialdemokratin måste våga lägga fram sådana förslag.

Det finns en väg framåt. Men då måste vi prata om våra frågor. Och frågor som är viktiga för våra medlemmar och väljare. Vi måste våga prata fördelningspolitik. Och vi måste våga prata om rättvisa. Det är när vi socialdemokrater för en politik som levererar ett samhälle och en välfärd som fungerar samt när vi skapar ett samhälle som håller samman somtilliten till det gemensamma blir stark. Det är också då Socialdemokratin står stark. Just så enkelt – och svårt – är det.

 

Karin Wanngård