Landets största stad är en stad av motsägelser. Stockholm är ett ekonomiskt nav, sysselsättningen är stor och det generella välståndet högt. Men det är också en extremt uppdelad stad. Skillnaderna i invånarnas hälsa, utbildningsnivå och beräknade livslängd beroende på stadsdel är chockerande stor – och skillnaderna bara växer. Det skiljer nu åtta år i förväntad livslängd mellan män i Skärholmen och kvinnor i Östermalm.
En problematik som inte tillräckligt vävs ihop politiskt men likväl i människors vardag är den om lokaltrafiken kopplat till boende, arbete och skola.
Det kan låta som en självklarhet att det som orsakar den galopperande ojämlikheten måste ses i ett gemensamt, större sammanhang. Men i vårt decentraliserade samhällssystem blir det ofta svårt att få en sådan helhetssyn på det vi förenklat kallar ojämlikhet eller segregation. För ojämlikheten och dess lösningar kan ju inte isoleras till vare sig kommun, landsting eller på en övergripande statlig nivå. Det krävs likriktade och kompletterande insatser på alla nivåer för att insatser ska få effekt.
Stockholms läns landsting med en borgerlig styrning och Stockholms stad med en röd-grön-rosa styrning är ett exempel på hur problematiskt det blir när olika nivåer driver politik åt olika håll. När kommunen (och flera grannkommuner inom länet) driver en progressiv jämlikhetsskapande politik gör landstingets blåa majoritet ofta det motsatta.
Bostadsbristen i huvudstadsregionen är enorm. Särskilt saknas billiga hyresrätter. De utan resurser får söka boende allt längre från stadskärnan. Att bo i innerstaden är något för de alltmer priviligierade. Men jobben finns ofta mer centralt och hur lång pendlingstiden är från hem till arbete är ett sätt att mäta dagens ojämlikhet. En väl utbyggd lokaltrafik är många gånger a och o för att få vardagen med resor från hem till arbete att fungera trots avstånd.
Det fria skolvalet har ökat på segregationen inom staden. Det finns enorma skillnader mellan skolors resurser, möjligheter och resultat i Stockholm. I stadsdelen Kungsholmen går 99 procent ut grundskolan med fullständiga betyg jämfört med 62 procent i Skärholmen. En jämlik skola borde vara en överordnad fråga där alla politiska nivåer – och detta gäller i hela landet– samverkade för bästa resultat. Att väva in lokaltrafiken i ekvationen, att se över avgifter för barn och unga, kunde vara en början.
För lokaltrafiken ska inte bara fungera bra, den måste också gå att ha råd med. En jämlikhetsskapande politik måste ge möjligheter till dem med sämre utgångsläge. Att erbjuda en kostnadsfri eller en betydligt billigare lokaltrafik skulle kunna vara en sådan åtgärd, som särskilt kan behövas i en stor region som Stockholm.
Men istället för att jobba för jämlikhet har Stockholms landstingsstyre ökat den kommunala reseavgiften i en stadig takt på senare år. 1971 kostade ett månadskort omräknat i dagens priser 361 kronor. 1995 – 24 år senare – hade den relativa kostnaden ökat med bara 87 kronor. Under de senaste sju åren har det gått fort. Sedan 2010 har kostnaden för ett 30-dagarskort ökat med hela 140 kronor och nästa år höjs det med ytterligare 30 kronor.
860 kronor i månaden kommer att svida i plånboken för många. I värsta fall kan det leda till att låginkomsttagare isoleras allt längre ut i förorterna och att segregationen ökar.
Det måste gå att diskutera lokaltrafiken i samma mening som man pratar om segregation, inkomstnivåer, boende, skola och arbete. En helt avgiftsfri lokaltrafik förekommer i andra städer med positiva resultat. Kanske är det dags att sätta det politiska käbblet åt sidan och ta ett helhetsprespektiv på hur integration och jämlikhet kan skapas över de politiska gränserna. Kanske är det dags att gemensamt ställa frågan: vad är bäst för våra invånare?
