Idédebatt som låter arbetarrörelsen och vänstern blicka framåt.

Psykisk ohälsa hos unga breder ut sig i Sverige, och är på många sätt vårt största folkhälsoproblem. Tidens Torsten Kjellgren har träffat socialminister Annika Strandhäll och undersökt vad samhället kan göra för att vända utvecklingen.

Sökandet efter svar börjar oftast med att identifiera problemet. Det är ingen lätt sak när det gäller psykisk ohälsa. Begreppet innefattar alltifrån psykiska besvär som oro, sömnsvårigheter, nedstämdhet och ångest, till somatiska besvär som huvudvärk, magont och yrsel, psykiatriska tillstånd som bipolaritet och schizofreni, samt neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) såsom ADHD och Aspergers syndrom. De senaste 30 åren har andelen unga som lider av psykisk ohälsa i Sverige dubblerats. Sömnsvårigheter, ångest och depression har ökat mest.

Bakom den växande andelen unga som lider av psykisk ohälsa döljer sig flera dimensioner av problemet. Barn från hem med socioekonomiskt svag ställning är överrepresenterade i statistiken. Detsamma gäller flickor, hos vilka besvären är betydligt vanligare än hos pojkar. Konsekvenserna för de unga som drabbas av psykisk ohälsa är ofta allvarliga och långtgående. Det blir svårt och ibland omöjligt att fullfölja skolgång och utbildning. Inträdet till arbetsmarknaden försvåras, vilket också gör det svårare att få ett eget boende och inleda ett vuxenliv i övrigt.Bland de vuxna som har lidit av psykisk ohälsa i ungdomen är sjukskrivningstalen höga. Fortsatta psykosomatiska besvär samt behov av psykologisk och psykiatrisk vård är vanligt förekommande. Självmordsförsök och faktiskasjälvmord är vanligare än hos de som
tidigare inte lidit av psykisk ohälsa. Det handlar således om mycket allvarliga negativa konsekvenser inte bara för de drabbade individerna utan också för samhället i stort.

Ämnet omges fortfarande av ett starkt stigma. Många som är drabbade av psykisk ohälsa har svårt att prata om det. Omgivningens förväntningar att vara duktig, stark och positiv gör det svårt för många att erkänna att de har problem, och uppsöka hjälp. Och för många av de som bryter stigmat, så upplevs hjälpen som svårtillgänglig. Vårdkedjan uppfattas av många unga som komplex. Instanserna är många med till synes liknande funktioner: elevhälsan, primärvården, ungdomsmottagningar, barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), med flera. Vissa av dessa dras med begränsad tillgänglighet och korta öppettider, andra med långa köer, begränsade resurser och brist på rätt kompetens. När det offentliga brister hänvisas många unga drabbade till privata alternativ. Dessa är mycket dyra, och finnsfrämst i större orter. Den professionella hjälpen blir därmed begränsad endast till barn och unga från välbärgade hem i större orter. Detta stärker klass- och geografiska orättvisor och förvärrar ett problem som redan återspeglar ett allt hårdare klassamhälle.

Den givna följdfrågan är vad den stora ökningen beror på.

Det är sannerligen ingen lätt fråga att besvara. Tankesmedjan Tidens utförliga utredning på området, som jag själv stod för, lyfte fram flera orsaker från forskningen som tillsammans kunde förklara ökningen. Det handlade om en ökad kravbild i skolan, en tuffare arbets- och bostadsmarknad för unga, samt en ökad användning av mobiltelefoner i kombination med mindre fysisk motion, och försämrade sovvanor hos dagens barn och unga. Dessa sammanslagna faktorer tycks ha försvårat förutsättningarna för barn och unga i dagens Sverige att känna välbefinnande och må bra psykiskt.

På jakt efter fler svar träffar jag Annika Strandhäll, socialdemokratisk socialminister med ansvar för de nationella insatserna mot psykisk ohälsa. Hon utstrålar självförtroende och pondus när hon tar emot mig på sitt kontor på Regeringskansliet. Det är inte konstigt. Hon har under de gångna fyra åren gått från att vara fackförbundsordförande för Vision till att få axla ett stort och växande ansvar för de för socialdemokratin så centrala vård- och socialförsäkringsfrågorna i regeringen. Hennes portfölj har vuxit då hon har tagit över viktiga ansvarsområden från de avgående ministerkollegorna Åsa Regnér och Gabriel Wikström. Samtidigt har hon tagit stort utrymme i den politiska debatten och fått många lovord.

Jag frågar Annika vad hon tror den stora ökningen av psykisk ohälsa bland unga beror på.
– Det är ju den stora Nobelprisfrågan, att hitta orsakerna. Men vi kan ju börja med betygshetsen. Det är en av flera viktiga förklaringar, när man ser den psykiska ohälsan debutera. Men man måste också titta på ungas framtidsutsikter i dag. Det vill säga ungas möjligheter att få en egen bostad, att kunnafå ett fast jobb med schysta villkor, konstaterar hon.

Socialministern talar mycket om samhällets strukturer. Hur svåra och orättvisa förutsättningar för unga kanleda till psykisk ohälsa. Hon lyfter flera gånger fram klassperspektivet, om hur ökade klyftor mellan grupper inte bara sliter isär samhället utan också grusarunga människors framtidstro. Annika Strandhäll återkommer också till genusdimensionen, varför den psykiska ohälsan är så mycket mer utbredd bland kvinnor än män. Hon menar att den svenska självbilden, som världens mest jämställda land, ibland är problematisk. Den kan skapa nöjdhet över sakernas tillstånd, och göra att vi blundar för de orättvisor som kvarstår mellan män och kvinnor i vårt land.

– Kvinnor har en osäkrare position på arbetsmarknaden, betydligt sämre löneutveckling, och tar alltjämt ett större ansvar för barn, hem och familjän män. Många kvinnor kläms mellankrav på att ta vara på sin fulla potential och ta klivet fullt ut på arbetsmarknaden och i karriären, men samtidigt i någon mån förväntas prestera efter den traditionella rollen som kvinnan som tar hand om hemmet och familjen. De här kraven följer kvinnor hela livet, slår hon fast.

Det fackliga engagemanget lyser också ständigt igenom hos socialministern. Otrygga anställningar påverkar den psykiska hälsan negativt, konstaterar hon och refererar till forskning. Samtidigt bekräftar hon den komplexa bilden av hur flera olika faktorer tillsammans förklarar ökningen. Om hur digitaliseringen ställer höga krav på unga att orientera sig i en snabbt föränderlig värld. Om hur sociala medier kan spä på utseendefixering, och hur elever i dag kan vara utsatta för mobbning dygnet runt, där hemmet inte längre utgör någon fristad. Detta tillsammans med en ökad betygshets allt längre ned i åldrarna försämrar förutsättningarna för dagens unga att känna lugn och välmående i vardagen, menar hon.

Socialministern gör en liknande problemformulering, och ser liknande orsaker till ökningen av psykisk ohälsasom jag gjorde i min rapport. Där konstaterade jag att ett så komplext problem med flera dimensioner inte kan ha en enkel, gyllene lösning. I stället krävs en hel verktygslåda med olika insatser för att komma åt problemet. Det handlar bland annat om att med olika åtgärder skapa en tryggare arbetsmarknad som tillåter unga människor att planera sina liv långsiktigt, samt tillgängliggöra fler hyresrätter som de har råd att bo i. Om unga människor inte som i dag tvingas flytta runt i andra hand, bo kvar hos sina föräldrar högt upp i åldrarna, eller flytta runt på kompisars soffor, så försvinner en grogrund till stress och ångest.

Jag föreslog också i rapporten en rad åtgärder för att tillgängliggöra psykologisk vård, bland annat genom att inkludera psykologisk vård i högkostnadsskyddet, introducera psykologisk bedömning i den nationella vårdgarantin, bemanna vårdcentraler runt om i landet med psykologisk personal, samt införa barnlotsar som har i uppgift att vägleda unga rätt i vårdkedjan. Andra förslag handlade om ett antal förändringar inom skolan såsom att inkludera psykisk hälsa i läroplanen, minska klasstorlekarna, anställa fler lärarassistenter, speciallärare och specialpedagoger, senarelägga skoldagen från årskurs sju, samt införa en NPF-certifiering för skolor.

Många förslag finns således till hands. Somliga behöver utredas vidare, andra är redo att testas på försök, och ytterligare är redo att implementeras om viljan och resurserna finns. Men vad har regeringen gjort på området de senaste åren?

Annika Strandhäll menar att för lite har gjorts åt problemet under långtid. Trots en medvetenhet om det allvarliga i situationen, har insatserna varit för få och små i relation till problemets storlek.
– Vi ligger långt efter att vara rustade för att kunna hantera problemet. Men den här regeringen har satt i gångarbetet, bland annat genom att tillsätta en nationell samordnare på området. Vi har tillfört extra resurser till elevhälsan, vi har tillfört riktade resurser till både primärvården och ungdomshälsan. Men vi vet att mycket, mycket mer behöver göras de kommande åren, säger Annika.

Socialministern utstrålar ödmjukhet inför en svår uppgift. Mycket arbete återstår för att verkligen kunna tackla problemet. Jag frågar henne vilka konkreta insatser som borde sättas in först.
– Jag tror att nyckeln är att kunna möta problemet tidigt, för de här ungatjejerna och killarna. Att bli mer lättillgänglig, en mer närvarande elevhälsa med screening, med utbyggnad av umo.se (ungdomsmottagningens hemsida), och mer utveckling av primärvården. Dessa är ju socialdemokratiska vallöften. Vi vill ha en fortsatt tydlig prioritering på den här frågan. Och vi väntar på Kerstin Evelius (nationella samordnaren) fortsatta förslag i slutet på året, hur vi går vidare. Det finns också ett viktigt uppdrag för skolan att bygga upp mer kunskap bland eleverna på området. Det kan göras genom ämnet livskunskap, eller på andra sätt, säger hon.

När jag träffar Annika Strandhäll har det gått mer än en månad sedan riksdagsvalet. Sverige har fortfarande ingen ny regering, och det är osäkert om hon får fortsätta som socialminister. Jag frågar henne hur ett borgerligt svar på den psykiska ohälsan skiljer sig ifrån ett socialdemokratiskt. Hon inleder med att uttrycka en viss glädje över att flera partier har lyft frågan, vid sidan av Socialdemokraterna. Det är viktigt att politiker, oavsett partitillhörighet, förstår magnituden av situationen om inget görs åt problemet, menar hon. Särskilt Centerpartiet har visat ett uppriktigt intresse och engagemang för frågan. Men det finns enligtAnnika Strandhäll alltjämt stora politiska skillnader i hur man bemöter den psykiska ohälsan. Hon återvänder till klassanalysen, att socioekonomiskt svaga grupper lider i större utsträckning av psykisk ohälsa, och att socialdemokrater alltid kommer att kämpa för just de grupperna. Det är inte självklart för ett borgerligt parti. Hon fortsätter:
– För borgerliga partier, och Sverigedemokraterna, går alltid en skattesänkning före ett gemensamt åtagande. Det påverkar det sätt som man strukturerar vården på. Vi socialdemokrater inser att vi behöver göra stora offentliga investeringar i välfärden de kommande åren. Nu pratar vi mycket om vård, men det finns så många områden:bryta skolsegregationen, bostäder för unga, trygga anställningsvillkor, sägerhon.

Ett jämlikt samhälle, med en välfärd och ett socialt skyddsnät att lita på, där trygga villkor råder på arbetsmarknaden och bostäder finns tillgängliga, skapar goda förutsättningar för ungas välmående. När människor inte tvingas leva i otrygghet och jaga detde behöver i vardagen, har de lättare att må bra, menar Annika. Men det handlar också om att samhället ska kunna ta till vara på människors förmåga och goda vilja. Det ger unga människor framtidstro.

Däri ligger det breda socialdemokratiska svaret på den komplexa utmaningen med psykisk ohälsa. Låt osshoppas att vi får möjlighet att pröva dess bärkraft. Priset för många unga drabbade, och samhället i stort, blir nämligen ofantligt högt om problemet negligeras – eller bortprioriteras mot en skattesänkning.

Torsten Kjellgren
är utredare på Tankesmedjan Tiden och rapportförfattare till Hälsa framtiden – en agenda för att motverka psykisk ohälsa bland unga