Det är nu till 95 % fastställt att människan ligger bakom merparten av klimatförändringarna vi ser på jorden sedan mitten på 1900-talet. Så uttrycker sig den nya syntesrapporten från FN:s klimatpanel IPCC som summerar tusentals sidor av gedigen klimat- och miljöforskning från de senaste året. Det betyder att perioden sedan jag föddes (1983) är de varmaste 30 åren på 1400 år. Dessutom är jordens koncentration av växthusgrader de högsta på 800 000 år och även om konsekvenserna av klimatförändringarna ännu inte syns så tydligt som de kommer att göra om några decennier så är ändå antalet riktigt kyliga dagar färre och de varma nätterna fler än förr.
På alla områden från vattennivå, jordens temperatur till glaciärernas tjocklek så pekar trenden åt fel håll. Jorden värms upp och det är vi som bär ansvaret, mot detta finns nu få motargument.
Rapporten är en summering av en oerhört ambitiös forskningsinsats av en forskarvärld som inser allvaret i situationen. ”Förändra våra samhällen idag eller bär ansvaret – och kostnaderna – för konsekvenserna!” är det solklara budskapet som IPCC nu sänder till världens ledare när de träffas på COP20 i Lima om ganska exakt en månad (1-12 december). Men trots att mötet i Lima är det som ligger närmst i tiden så verkar de flesta förhandlare och beslutsfattare överens om att den träffen bara är en uppvärmning inför COP21 i Paris nästa år. För det är vid denna träff som de allra mest kritiska besluten måste tas. Helt avgörande är vad USA, Kina och Indien väljer att göra inför detta Parismöte, de tre länderna fortsätter nämligen – trots att de tillsammans står för över hälften av världens samlade utsläpp – att vägra göra några bindande åtaganden.
EU har aviserat en inhemsk utsläppsminskning på 40 % fram till 2030, ett mål som på inget sätt är tillräckligt om man ska klara ambitionen att begränsa den globala uppvärmningen till två grader. Samtidigt är detta ett realpolitiskt mycket ambitiöst mål och inga andra regioner har lika långtgående mål som EU. Frågan bör därför snarare vara vad som är realpolitiskt möjligt. Att de tre stora utsläppsländerna skulle gå från inga bindande klimatmål till liknande nivåer som EU verkar otroligt om inget oerhört händer det närmaste året.
Det som behövs är snarare att vi öppnar upp fler dörrar för förhandling. I gårdagens DN-debatt publicerade en grupp ekonomer och meteorologer en artikel som slog fast att Kyotoprotokollet varit skadligt eftersom det skapat en illusion av att bindande klimatmål är en politiskt framkomlig väg. Detta är en överdrift och Kyotoprotokollet har varit en viktig del i att lyfta fram klimatfrågan i många länder, men däremot borde vi överväga även andra alternativ.
Att, precis som artikelförfattarna beskriver, förhandla fram lägstanivåer på koldioxidskatter i kombination med bindande utsläppsminskningar skulle exempelvis skapa fler alternativ och större dynamik i förhandlingarna.
För i nuläget är det framförallt lösningar på de politiska knutarna som behöver diskuteras snarare än ytterligare rapporter om situationens allvar. Paris 2015 måste nämligen bli platsen och tidpunkten då utvecklingen vände, i annat fall kan det politiska misslyckandet komma att bli allas vår olycka.
