Det är något som bubblar under ytan i bostadsdebatten. Bortom de hårda ideologiska slagen om marknadshyror och regelförenklingar, konkurrensutjämnande åtgärder och vinstmarginalkrav skymtar diskussionen om ett systemskifte. I praktiken skulle det innebära att den generella bostadspolitiken officiellt överges, men frågan är: Till förmån för vad?
Den svenska bostadspolitiken var under lång tid ett av välfärdens starkaste fundament. I linje med övrig välfärdsretorik låg social rättvisa till grund för politikens utformning på området. I praktiken innebar det att man talade om generella insatser istället för riktade, om samlade åtgärder för att förbättra förhållandena i hela bostadssektorn för alla individer, istället för selektiva insatser till vissa utsatta grupper. Istället för att uttalat bygga för olika inkomstkategorier arbetade man fram till 90-talets början utifrån en ambitiös tumregel om bostäder åt alla. I kontrast till andra europeiska länder valde Sverige därmed att skapa en hyressektor öppen för både resurssvaga och kapitalstarka, och i detta arbete skulle kommunerna agera motor genom de allmännyttiga bostadsbolagen. Förhoppningen var att den höga statliga och kommunala närvaron skulle fungera både stabiliserande och som en garant för att bostadspolitiken drevs med sociala förtecken.
Men den generellt inriktade bostadspolitik som Sverige under många år slagit sig för bröstet för, och stolt kontrasterat mot europeiska modeller som exempelvis social housing, finns inte längre. Allt sedan 90-talets början har bostadssektorn likt många övriga välfärdsområden avvecklats. I det offentligas tillbakagång har marknaden getts ökat utrymme som bostadspolitisk aktör, men dess påstådda självläkande kraft har visat sig verkningslös i bostadssektorn. Vissa påstår att det handlar om krångliga plan- och byggregler och kommunalt markmonopol, medan andra pekar på de privata företagens krav på höga vinstmarginaler som orsak till den negativa utvecklingen.
Avregleringar och konkurrensutjämnande åtgärder har hur som helst lett till att den svenska bostadspolitiken blivit en dysfunktionell hybrid av marknadsliberala ideal och kommunalt försörjningsansvar, med ett stort underskott i hyressektorn och ökad segregation i de svenska storstäderna som följd.
Få skulle påstå sig vara nöjda med den här hybridmodellen, och därför krävs att den bostadspolitiska självbilden synas i sömmarna. I många delar av sektorn utgår diskussionen i mångt och mycket fortfarande från antagandet om att den bostadspolitiska verktygslådan ser likadan ut idag som för 30-40 år sedan. Detta är långt ifrån sant, och leder dessutom till onödigt kraftfulla motsättningar när man diskuterar lösningar för framtiden.
Bostadssektorn har genomgått så pass omfattande förändringar att det närmast bör kallas för ett systemskifte – med en tillbakapressad allmännytta och minskat inflytande för bostadsmarknadens sociala och stabiliserande garant, det vill säga stat och kommun. På kort sikt syns inte heller några beslut som kommer att ändra på det. I detta bostadspolitiska vakuum finns det en målgrupp som råkar extra illa ut, en grupp som det inte verkar finnas en tydlig plan för – de med begränsade resurser att hävda sig på bostadsmarknaden.
När det omfattande underskottet av hyresrätter tvingar tongivande aktörer från privat och offentligt håll att uttala sig i frågan om var låginkomsttagare ska bo finns i regel två linjer. Den ena anser att situationen på kort sikt kan lösas genom ökade bostadsbidrag och fler sociala kontrakt som komplement till det generella arbetet. Den andra menar att det är dags att Sverige inspireras av Europa och det sociala hyresbeståndet. Inför det sistnämnda är det flertalet som slår bakut och hävdar att en sådan lösning står i direkt opposition till den svenska generellt inriktade bostadspolitiken. Vi är ett land med bostäder åt alla, för alla. Men i praktiken utgör deras inställning, med ökade bidrag och sociala kontrakt, en lösning inte helt olik den om social housing. Den svenska allmännyttan tar det största ansvaret för låginkomsttagarnas boende och majoriteten av dessa bostäder är belägna i mindre priviligierade delar av de svenska storstäderna.
Stigmatisering och sortering av inkomstgrupper är redan ett faktum, trots att vi inte har ett officiellt social housing system. Det verkar därför i princip handla om en definitionsfråga, där begreppet social housing och allt det står för, fått en negativ klang. Men det går inte att kategoriskt avfärda förslag på riktade åtgärder för låginkomsttagare när det generella systemet inte längre uppfyller sitt syfte. Om det dessutom inte finns någon plan på att kraftigt förstärka det kommunala och statliga handlingsutrymmet, eller ställa högre krav på att privata aktörer måste planera sitt byggande utifrån mer än betalningsvilja och vinstmaximering, måste vi oroligt fråga oss hur man egentligen planerar att minska ojämlikheterna på bomarknaden. En sådan inställning sätter de med minst resurser att hävda sig i kläm i väntan på att politiken ska göra upp med sin bostadspolitiska självbild.
Antingen förstärker man det generella systemet rejält, och inte bara genom mindre justeringar, eller så tänker man om. Detta behöver inte nödvändigtvis innebära än mer avregleringar, med marknadshyror och regelförenklingar som följd, utan kan bestå i nya driftsformer för boende för låginkomsttagare. Runt om i Europa är det vanligt att ideella föreningar och stiftelser upprättar och underhåller bostäder åt de med begränsade tillgångar, en lösning som gör det möjligt att kringgå den EU-lagstiftning som försvårar statliga subventioner till bland annat bostadssektorn. De här föreningarna skulle slippa undan de krav på affärsmässighet som de kommunala bostadsbolagen verkar och begränsas under.
För att få tillgång till en lägenhet ur ett socialt bestånd i exempelvis Österrike krävs att du tjänar under en viss summa årligen. Denna gräns finns för att garantera att de med kapacitet att betala högre hyror inte utnyttjar de fördelaktiga hyrorna som erbjuds i det sociala hyresbeståndet. Flertalet länder har dessutom inte, såsom de kritiska rösterna ofta vill göra gällande, ett socialt hyresbestånd beläget i perifera och icke-privilegierade delar av staden. Det går att spränga in dessa typer av boenden i den redan existerande stadsbilden, genom förtätning och kvotsystem, för att på så sätt undvika ytterligare polarisering.
Den svenska modellen skulle dessutom kunna anklagas för att själv ha skapat utanförskapsområden i stadsdelar längst ut på tunnelbane- och busslinjen. Det generella bostadspolitiska systemet har i allra högsta grad gjort sig skyldig till att den urbana polariseringen är så pass inrotad i den svenska stadsbilden som den är idag. Segregation handlar om mer än generella eller riktade system, det handlar om brist på politisk vilja, slarvig planering, utförsäljningar och övergripande ekonomiska ojämlikheter.
Den fråga som tidigare var nästintill onämnbar i svensk bostadspolitik börjar få allt mer gehör, men än ligger inga konkreta förslag på bordet. Det politiska utfallet är dessutom en fråga om 50 % politisk vilja och 50 % parlamentarisk tvångströja. Otaliga reformer kommer att ha fastnat i det riksdagsmässiga dödläget innan den här mandatperioden är över. Och så länge bostadsfrågan fortsätter att utgöra en ideologisk vattendelare lär de blocköverskridande överenskommelserna att låta vänta på sig. Man faktum går inte längre att kringgå – den generella bostadspolitiken är död. Men vad händer sen?
Tora Färnström, utredare Tankesmedjan Tiden
