Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östlings ifrågasättande uttalande om varför man ska betala skatt för några veckor sedan utlöste många reaktioner. När det nu har passerat lite tid har känsloreaktioner i sociala medier ersatts av en diskussion om det svenska skattesystemet. Detta är välkommet. Svagheterna i systemet gör sig alltmer uppenbara, och behovet av reformering är stort. Det är hög tid att försöka få till stånd en ny ”underbar natt”, liknande den partiöverskridande skatteöverenskommelsen 1981 [1].
Det nuvarande systemets problem presenterades tydligt av nationalekonomen Stefan de Vylder i Svenska Dagbladet i lördags. De Vylder vände sig emot den problemformulering som borgerligheten ofta använder sig av, att ”skattetrycket är för högt i Sverige”. Han konstaterade att Sverige under 2000-talet har avskaffat en rad skatter såsom arvsskatten, förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. Det dessa hade gemensamt var att de beskattade tillgångar, inte arbete, och dessutom var starkt progressiva då de främst berörde relativt välbärgade grupper. De Vylder landar i slutsatsen att det visserligen är svårt att bli rik på arbete i Sverige, på grund av de höga skatterna på förvärvsarbete, men att det är ”gratis att vara rik” i och med att all beskattning av tillgångar och förmögenheter är avskaffad.
Det system som De Vylder beskriver är varje nationalekonoms mardröm. De brukar nämligen vara mer positiva till beskattning av kapital och tillgångar, snarare än arbete. Det förstnämnda slår mer progressivt ut på befolkningen, och är inte incitamentsdrivet såsom det sistnämnda. Och som den franske nationalekonomen Thomas Piketty har visat så är den skenande ojämlikheten i västvärlden främst en effekt av ökande kapital, inte lön, hos de mest förmögna. Detta då kapitaltillväxten är högre än den samhällsekonomiska tillväxten (och reallöneutvecklingen) under de senaste åren. De rikaste i det svenska samhället, precis som i de flesta andra länder, tjänar idag främst sina förmögenheter genom fastigheter, arv och aktier. Inte löner. Ett rättvist och progressivt skattesystem bör således beskatta det förra i större utsträckning än det senare.
Men till skillnad mot de flesta andra OECD-länder har Sverige inte längre vare sig en fastighetsskatt eller arvsskatt. Fastighetsskatten har en särskild styrka i och med dess säkra skattebas. Det går inte att skriva en fastighet utomlands eller på annat vis undvika skatten genom planering eller flykt. Detta är mycket värt i dagens globaliserade ekonomi där kapitalförflyttningar sker enkelt och transnationellt. Något som Leif Östling har visat på en visserligen moraliskt tveksam, men likväl laglig, väg. Att återinföra fastighetsskatten skulle, förutom att inbringa skatteintäkter som skulle kunna användas till välfärdsreformer, också ha potential att kyla ner en överhettad bostadsmarknad. Detta är något som OECD tar upp gång på gång i sina årliga rekommendationer till den svenska regeringen.
Arvsskatten har andra fördelar. I och med att arv inte är en effekt av arbete eller investeringar, utan endast är kopplat till en (förmögen) släktings bortfall så skadar en skatt på arv inte några incitament. Detta borde göra skatten populär inte bara hos socialdemokrater, utan också hos liberaler. De sistnämndas ideologiska tradition av tabula rasa (I enlighet med John Locke) och jämlikhet i förutsättningar snarare än utkomst (som filosofen John Rawls menar) borde rimligen landa i att en arvsskatt är den mest skäliga omfördelningsformen. Detta då den utjämnar orättvisa förutsättningar utan att beskatta liberala kärnvärden som flit, driftighet och innovation.
Att lägga om skattesystemet från att som idag främst beskatta förvärvsarbete, där låginkomsttagare betalar en förhållandevis stor del av sin lön i skatt, till att i större utsträckning beskatta kapital, arv och fastigheter (där främst resursstarka grupper skulle beröras) borde således ha ett brett politiskt stöd. Omläggningen skulle ha potential att både möjliggöra nya välfärdsreformer samt jobbskattesänkningar för låginkomsttagare.
De breda politiska förtjänsterna av ett nytt skattesystem är något som har fångats upp av SSU och LUF. De två ungdomsförbundens ordföranden skrev en gemensam artikel i Dagens Nyheter i förra veckan där de efterfrågade en bred skattepolitisk överenskommelse. Inspelet handlade om att de, trots flera skiljande politiska prioriteringar, likväl kunde komma överens om en mängd förslag för att göra skattesystemet mer effektivt och rättvist. Essensen handlade om högre beskattning av kapital och fastigheter, och lägre beskattning på arbete (för vissa grupper).
Tyvärr har det hittills varit tyst från moderpartierna och det övriga politiska toppskiktet. I ett politiskt landskap med parlamentariska låsningar och med ett föråldrat skattesystem som inte har reviderats för att nå effektivitet och rättvisa enligt den nya världsekonomins spelplan, krävs en blocköverskridande skattereform. Just detta skedde under den så kallade ”underbara natten” 1981. En ny sådan välkomnas i vår tid.
[1] Under natten mellan 23 och 24 april 1981 slöts en överenskommelse mellan Centerpartiet, Folkpartiet och Socialdemokraterna. Den blocköverskridande överenskommelsen, som innebar att ett nytt skattesystem kom på plats, har kommit att kallas ”den underbara natten”.
