Populism, smutskastning och respektlös attityd mot meningsmotståndare har på kort tid banat väg för omskakande valresultat i Sverige, i USA och i Storbritannien. Oro hänger i luften inför det franska presidentvalet, och den politiska ankringen högerut i Tyskland. Men kanske är opinionsundersökningarnas förhandsbedömningar egentligen det enda som förtjänar förvåning. För det finns rimliga förklaringar till missnöjet och ilskan.
Länder där ekonomin har utvecklats väl och som borde ha råd att stoltsera med en hög allmän levnadsnivå, har en tydlig uppdelning mellan dem som har och dem som inte har. Polarisering på arbetsmarknaden och stora skillnader i inkomst gör att medborgare i samma land lever under vitt skilda villkor. Tillgångar i form av utbildning, hälsa och demokratiskt deltagande går hand i hand med individens inkomster.
I en globaliserad värld är många satta under hård press, inte bara företagen utan också människor och politiken. Det innebär en rad olyckliga omständigheter för i första ledet socialt utsatta grupper och i det andra, samhällsekonomins potentiella växtkraft. Några exempel på det:
- Löneandelen i ekonomin, har som spegelbild av kapitalandelen, sjunkit i utvecklade ekonomier under decennier.
- Reallöneutvecklingen har släpat efter länge i USA, och i Storbritannien har man sett en negativ utveckling det senaste decenniet (i Frankrike och Tyskland har reallönerna dock stigit på senare år, vilket är ett kontrastfullt ljus i mörkret).
- Många är fast i långtidsarbetslöshet. 2013 var enligt OECD en fjärdedel av arbetslösa amerikaner långtidsarbetslösa, i Storbritannien 36 procent, i Frankrike 41 procent, i Sverige 17 procent. Utan jobb är man både ekonomiskt och socialt exkluderad.
- Ginikoefficienten visar på stora skillnader i inkomst. Höga 0,34 för USA 2013, och 0,28 för Sverige (1=total ojämlikhet, 0=total jämlikhet). För USA är nivån särskilt oroande, för oss gäller det samma den dramatiska ökningen av skillnaderna.
Så allt detta missnöje – står ekonomin för hela svaret på frågan? Nej, i stor utsträckning men förklaringen är förstås mer komplex än så. Det handlar också om tillit, legitimitet och demokratiskt deltagande.
Valdeltagandet i USA:s presidentval var enligt United States Elections Project bara 58 procent. Det är på en liknande nivå som i det svenska riksdagsvalet 1911 (som jämförelse röstade 86 procent av röstberättigade svenskar i det senaste riksdagsvalet). Krav på registrering och val på en vardag förklarar en del, men man kan inte bortse från variablerna missnöje och vanmakt som ytterligare anledning till att miljoner medborgare avstod från sin rätt att rösta.
Fast missnöje kan tvärtom också bli en drivkraft för att ta sig iväg till vallokalen. I Storbritannien var valdeltagandet vid Brexit-omröstningen 72 procent. Det innebar förvisso många miljoner uteblivna röster (av missnöje, ointresse, vanmakt?), men ändå högre än vid föregående parlamentsval, som var 66 procent.
Det finns anledning till både besvikelse och ilska. Att kunna möta det med saklighet och konstruktiva svar på reella problem är avgörande för samhällsklimat, ekonomisk utveckling och kommande valresultat. I en kombination av medveten inriktning och via påverkan av globaliseringen, har politiken format samhällen att bli något som många inte kan eller vill identifiera sig med. Det kan handla om känslor av eget utanförskap, eller ett ifrågasättande av en utveckling mot mer tydliga socioekonomiska skillnader mellan grupper.
Politiken har nyckeln; forskning och valresultat visar nyckelhålet. Det är dags att vrida om nu. För att överge härskartekniken söndring, som sår missnöje och alienering, och istället öppna dörren mot en utveckling som byggs genom delaktighet och konstruktiv samarbetsanda.
Monika Arvidsson
