Svängutrymmet för politisk ideologi har beskurits betydligt av det finanspolitiska ramverket. Vad kan vi göra (givet de ekonomiska ramarna) har blivit utgångspunkten, istället för vad vill vi göra (givet den värdegrund partiet vilar på). Att valstrategi får utrymme på bekostnad av politiska visioner är på sätt och vis begripligt; makten måste vinnas innan man får chansen att ändra något. Så om bedömningen är att väljarna vill ha ordning och reda i de statliga finanserna, hellre än vackra ord om en bättre morgondag så är det förstås det förra man bör fokusera på. Men det är ändå något sorgligt över den valstrategiska ängslighet som råder i svensk politik. Ett land vars värdemässiga utveckling drivs av en oro för negativa marknadsreaktioner och för att medelsvensson skulle prassla med ett annat partis valsedlar bakom skynket, om man vågar trampa utanför mittenlinjen. Något har gått sönder i tilliten till medborgarnas analysförmåga.
Kanske är det så att den budgetproposition som ska presenteras på torsdag, visar en i stort oförändrad ram för svensk ekonomi jämfört med föregående mandatperioder. Finansminister Andersson är bekymrad för de offentliga finanserna och har aviserat stramhet och full finansiering av de förslag som läggs. Men att döma av de förändringar som är kända i förväg, kommer tavlan i vart fall skifta färgskala, från blått till rött. Med vissa gröna inslag. Fokus skiftar från en skattesänkarpolitik, mot en omfördelande politik som inkluderar istället för att stänga ute människor. Tydligast syns kanske omställningen i de förändringar som har flaggats för inom sjukförsäkringssystemet och arbetslöshetsersättningen.
Svensk ekonomi är i stort behov av satsningar som får ner arbetslösheten. Det behövs förstärkta investeringar, utbildningar och transfereringar för att stimulera sysselsättningen på den korta sikten. Det behövs också förstärkta automatiska stabilisatorer i syfte att minska stora framtida svängningar i sysselsättning. Därför är det både bra och nödvändigt med satsningar på järnvägen. Kanske blir det också gröna rustningar av miljonprogrammen som man tidigare har hört idéer om från både Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Att bygga grönt ger positiva klimateffekter och många ringar på vattnet för efterfrågan i ekonomin.
Att stärka arbetslöshetsförsäkringen genom att höja taket i a-kassan, ger inte bara ett bättre inkomstskydd för den som drabbas av arbetslöshet utan även en stärkt legitimitet för försäkringen. Förtroendet för våra gemensamma system är oerhört viktig för social sammanhållning och benägenhet att känna trygghet även i en konkurrensutsatt ekonomi.
Planerna på en slopad nedsättning av socialavgifterna för unga är bra. Arbetskraften är inte homogen. Problem och möjligheter skiljer sig åt mellan individer. Därför behövs följaktligen mer individanpassade insatser. Att bara sänka kostnaden för anställning och hoppas på att enskilda arbetsgivare ska fixa ihop matchningsprocessen, är att hoppas för mycket och en alltför generell politik. De fortsatt höga siffrorna för ungdomars arbetslöshet antyder att reformen inte har haft någon större effekt för ungas arbetslöshet – det är inte kostnaden för att anställa som är det stora problemet.
Istället handlar det om att många arbetssökande har otillräcklig utbildning och en för tunn adressbok. Att erbjuda breddade kontaktytor och kompletterande utbildning till dem som behöver det, är att ta ett mer aktivt ansvar för de arbetssökande. Skulle regeringen få gehör för en 90-dagars garanti för ungdomar, så kan en sedan länge behövd samverkan mellan politik och arbetsmarknadens parter ge både sysselsättning och partsmodellen en skjuts framåt.
Det femte jobbskatteavdraget innebar vare sig en billig jobbpolitik utslaget på antalet sysselsättningstillfällen (enligt Finansdepartementets tidigare beräkningar skulle kostnaden landa på över en miljon kronor per nytt jobb) eller bäst användning av offentliga resurser givet andra mer angelägna behov. En avtrappning av jobbskatteavdraget lär ge större positiva effekter för statens intäkter än negativa effekter för dem som ändå tjänar mest.
Ett område där många vill se bättring, är skolans. Fler anställda per barn och fler speciallärare har utlovats. En symboliskt viktig fråga blir att slopa det så kallade läx-RUT. Det finns flera felaktigheter med den avdragsrätt för läxhjälp som den borgerliga regeringen införde. Att det utgör ett incitament att ytterligare späda på uppdelning i vem som har råd att betala extra undervisning för sitt barn eller inte, utgör den största. För det är inte svårt att föreställa sig att de som behöver mest stöd ändå inte har råd med ens subventionerade tjänster. Skillnader i utbildningsresultat och utbildningsspridning med klassmönster ökar. Förutsättningarna för jämlika livschanser måste erbjudas redan i skolan.
Sverige har på senare år blivit ”världsledande” i ökande inkomstskillnader. Till stor del förklarat av det som händer på utbildningens område och på arbetsmarknaden. Må därför regeringen hålla ögonen på bollen. Vi behöver en budgetproposition som har ambition och styrka att tackla de idag största utmaningarna för svensk ekonomi: ojämlikhet och arbetslöshet.
Monika Arvidsson, utredningschef Tankesmedjan Tiden.
