Ett av de främsta argumenten från de som på senare år riktat grundläggande kritik mot det svenska biståndet har varit att det inte går att påvisa några mätbara resultat för utvecklingen och tillväxten i de länder som får bistånd.
Det har bara varit en halv sanning, för det har samtidigt kommit en rad rapporter som visat på just sådana samband.
Men för de som gärna ser ett stort svenskt bistånd till utvecklingsländerna har kritiken ändå varit besvärande. De allra flesta mätningar som görs av biståndets effekter handlar om mikronivån. Ett projekt för att finanseria fiskeriutbildning i ett land har gett goda resultat. Fler har lärt sig fiska på ett rationellt sätt. En utbildning i jämställdhet i Burma har haft x antal deltagare, som lärt sig y antal saker.
Men få studier har kunnat visa hur dessa framgångar på mikronivå också ha effekt på makronivån. Med andra ord: hur de enskilda projekten påverkar utvecklingen i ett helt land eller en region.
Men, som Bertil Odén visar i en ny rapport för Tankesmedjan Tiden, finns det nu en rejäl sådan studie som visar att biståndet leder till tillväxt. Det är forskningsprogrammet ReCom inom World Institute for Development Economic Research som sammanställt åratal av ekonomisk forskning. Statistiken täcker en period på 30 år och dussintals obeorende rapporte. Deras resultat visar bland annat att ett land som har 10 procent av sin BNI från bistånd får en ökad tillväxt på i genomsnitt 1 procent som en effekt av detta. I 27 av 36 studerade länder i Afrika söder om Sahara har biståndet haft en statistiskt signifikant positiv effekt. Endast i två länder har det haft en tydligt mätbar negativ effekt. Ett av dessa länder är Ghana, vilket kan tyckas märkligt med tanke på att Ghana är ett av de länder i Afrika som haft den tydligaste tillväxten och utvecklingen under de senaste 10-15 åren. Men biståndet har enligt ReCom alltså inte haft med saken att göra.
Odén konstaterar också att andra studier från ReCOm kunnat visa på ett samband mellan biståndet och en rad andra utvecklingsfaktorer som ofta anses vara viktiga för möjligheten att skapa tillväxt. Bland annat fysiska investeringar, hälsovård och utbildning.
Mot denna rapport från tankesmedjan Tiden kommer det säkert slungas andra undersökningar och andra forskningsresultat, men det är svårt att se att några av dessa varit lika uthålliga och systematiska som ReCom.
Samtidigt säger inte ReComs forskare att bistånd alltid funkar som en katalysator för tillväxt. Det krävs att mottagarlandets institutioner fungerar som de ska, men också att givarlandet inte ställer allt för många egna krav. De fattigas behov ska styra vart biståndet går, då får det bäst effekt.
Odéns slutsats är att de nya resultaten i alla fall tillfälligt borde avföra frågan om biståndets effekter på utveckling och tillväxt från den politiska dagordningen. Istället är det nu dags att fokusera på frågan om hur biståndet kan göras mer effektivt. Vilka insatser är bäst? Hur ska svenska intressen balanseras mot mottagarländernas krav? Är den så kallade resultatagendan verkligen ett rimligt sätt att kontrollera och utvärdera biståndet?
Där kan debatten ta sin början efter valet den 14 september.
Jesper Bengtsson
