Idédebatt som låter arbetarrörelsen och vänstern blicka framåt.

Vi ärver inte jorden från våra föräldrar; vi lånar den av våra barn. Så ska författaren till Den lille prinsen, Antoine de Saint-Exupéry ha uttryckt saken. Citatet surrar i mig under läsningen av Maja Lundes Binas historia. 

Romanen varvar tre parallella berättelser från olika tidsperioder. I 1850-talets England tampas den dystra William både med sin biologiforskning och med sin son som inte delar samma passion för faderns bikupor. 

I en nära framtid eller parallell samtid möter vi i usa George som härstammar från generationer av biodlare. Även han sörjer att sonen tycks sakna den lidelse som krävs för biodlaryrket. Under de här åren i början av 2000-talet inleds det som ska komma att kallas Kollapsen, den stora bidöden. Bisamhälle efter bisamhälle dör ut. Kuporna gapar tomma. 

Nästan hundra år senare möter vi Tao som arbetar hårt som mänsklig pollinatör på den kinesiska landsbygden i en tid då bina är totalt utrotade. Världen lider av matbrist och svält. Människan har slutat föröka sig. Tao kämpar för att hennes lilla son ska möta en annan framtid. En utflykt resulterar i en tragedi bortom all förståelse. Taos jakt efter sanningen leder henne till böcker om biodling och kunskaper som hon ensam måste förmedla vidare. 

Romanens livsöden naglar fast läsaren med sitt närvarande språk, så precist i detaljerna. De personer som växer fram bär alla berättelsen om vår längtan och strävan efter att hitta vår plats på jorden (eller i kupan, om uttrycket tillåts).

Binas historia kan likväl läsas som ett slags allegori över mänskligheten. Såsom kupans drönare jobbar vi på, i fastställda mönster, underställda den stora helheten. Frågan hänger i luften; Vad händer om vi bryter oss ur ramarna, ur gemenskapen som vi alla bygger tillsammans?

I slutet av Taos berättelse låter författaren en dialog spegla en av bokens frågeställningar, den om kollektivet. Dialogen sammanfattas:

Var och en av oss är inte viktig. Men där hon talade om gemenskap talade han om ensamhet.

Karaktärerna i de parallella berättelserna tycks alla bära på en önskan om samhörighet. William och George står frågande inför sina söners livsval och kämpar i sin ensamhet med förlusten av auktoritet som familjefäder. I stället bevittnar de hur frun i huset, likt bidrottningen, samlar och styr familjen. Det är knappast en slump att Maja Lunde låter kvinnan Tao vara den drivna och orädda huvudpersonen i romanens mest laddade partier. En framtidens upplysta Jeanne d’Arc som står i bjärt kontrast till nutidens manliga världsledare.

Binas historia är lika bra som den är skrämmande aktuell; antalet pollinerande insekter som bin och humlor har minskat dramatiskt världen över. Tillsammans med sommarens ödesmättade hetta, filmatiseringen av Margaret Atwoods klassiska dystopi A handmaid’s tale och larmrapporter om mäns allt sämre spermiekvalitet, dröjer den sig kvar som ett efterhängset kom-i-håg: det är vi som ansvarar för den värld vi lämnar efter oss.

Mia Lindström
är litteraturvetare