Barnbidraget – en djupt ideologisk fråga

Idag betalas det nya, höjda, barnbidraget och studiebidraget ut för första gången. Men de 200 kronorna mer per barn och ungdom är inte i första hand bara en plånboksfråga. Det är en fråga som väcker flera ideologiska och djupt politiska frågor.

Först av allt kan vi konstatera att få transfereringar har så stark omfördelande effekt som barnbidraget. Dels innebär det en för många viktig inkomstförstärkning under barnåren, då behoven verkligen är stora. Det innebär därför en viktig omfördelning mellan olika skeden i livet. Dels innebär det en relativt högre inkomstförstärkning för hushåll med lägre inkomster. Bidraget är inte inkomstrelaterat, utan betalas ut lika för alla – vilket relativt sett innebär mer för låginkomsttagare. Barnbidraget har därför också en god socioekonomisk fördelningsprofil.

Barnbidraget konsumeras ofta direkt, och bidrar därmed även till tillväxt och jobb. Det riskerar dessutom inte att hämma arbetskraftsdeltagandet.

Samtidigt är barnbidraget det för många högerdebattörer kanske mest provocerande uttrycket för den generella välfärden. ”Varför, varför, VARFÖR (ska jag varför?) ska rika barn få bidrag – och dessutom lika mycket som fattiga?” Så, ungefär, brukar det låta när högerdebattörer tappar fattningen kring den generella utformningen av barnbidraget.

Det finns tre delar av svaret på frågan:

1. Barnbidraget är – som den listige kan läsa ut av namnet – till för just barnet. Barnet som sådant har oftast ingen egen inkomst. Så utifrån statens perspektiv ska vad föräldrarna gör eller inte gör – och kan eller inte kan göra – för sina barn ekonomiskt spela något mindre roll. På marginalen för vissa, förvisso, men principiellt handlar det om att gå i den riktningen.
2. Inkomstprövade bidrag är ofta starkt stigmatiserande. Ett ”fattighjälpssystem” där barnbidrag endast skulle betalas ut till låginkomsttagarfamiljer har vi sett varianter på historiskt i Sverige – och mycket praktiskt fortfarande runt om i världen. Resultatet är starkt utpekande, där den som föds i en fattig familj redan från början får lära sig att gå med mössan i hand och vara ”tacksam” för att de mer välbärgade skänker dem en slant. Ett sådant samhälle har vi ägnat drygt 100 år till att bekämpa, och vill inte ha tillbaka det. Om bidraget istället betalas ut lika till alla, så blir stigmatiseringen obefintlig. Ingen behöver känna sig utpekad för att ”gå på bidrag” när även miljonärens barn får lika mycket.
3. Även familjer med medelhöga inkomster får en relativt sett svårare ekonomisk situation när man har hemmavarande barn. Föräldraledighet, VAB, ökade utgifter för barnets utveckling (kläder, skor, cyklar, idrottsaktiviteter, etc) gör att bidraget betyder mycket även för dessa grupper. Samtidigt innebär de generella utbetalningarna av barnbidraget att uppbackningen bakom systemet stärks. Om medelinkomsttagare – och till och med höginkomsttagare – förväntas bidra till systemet genom skatt, men inte få ut något från det i form av barnbidrag med mera, så kommer ett ifrågasättande av legitimiteten för skatteuttaget som ett brev på posten. Och om färre betalar skatt, så finns det mindre att fördela. Finns det mindre att fördela, så spelar det ingen roll hur mycket relativt högre ett mer differentierat system hade velat att barnbidraget skulle vara för låginkomsttagare. Det skulle inte finnas tillräckligt med pengar för att betala ut till dem. Slutresultatet vore kraftigt försämrad ekonomisk situation för låginkomsttagare och ökade klyftor både över livets olika skeden och mellan inkomstgrupper.

Det finns de – framför allt högerdebattörer – som vill ifrågasätta både barnbidraget som sådant, och att det betalas ut lika för alla. Det vore en alldeles utmärkt lösning. För den som vill begrava den generella välfärden, öka klyftorna i Sverige – och göra redan lika underbara som tuffa småbarnsår ännu jobbigare.