Du måste kunna hantera och argumentera för vad du sagt och gjort, annars får du avgå. Så sammanfattade PR-konsulten Paul Ronge turbulensen kring Miljöpartiet de senaste dagarna.
Det ligger mycket i detta. I många av de senaste årens affärer har det blivit tydligt att den som klart och tydligt står upp för det man gjort sällan behöver avgå, även om en annan politiker från ett annat parti hade fått lämna sin post direkt. Det handlar om att mediernas drev startar när en politiker inte lever som hen lär.
När det avslöjades att moderaternas dåvarande utrikespolitiska talesperson Sofia Arkelsten hade blivit bjuden av oljebolaget Shell på en lyxig resa till Sydfrankrike ryckte Carl Bildt ut och förklarade att detta var helt rimligt. Han hade själv låtit sig bjudas på liknande resor många gånger. Då spelade det ingen roll att Arkelsten efter resan skrivit om Shell 13 gånger i sin blogg och flera gånger talat väl om bolaget från riksdagens talarstol.
En moderat klarade detta. En socialdemokrat hade fått större problem. En miljöpartist hade åkt ut direkt.
På samma sätt klarar sig en Sverigedemokrat som haft samröre med gamla SS-officerare.
Mot den bakgrunden är det på ett plan lite svårt att förstå varför det gick så illa för Mehemt Kaplan. Affären startade med att han hade suttit vid samma middagsbord som företrädare för högerextremisterna i De grå vargarna och Millis Görüs (kända för både antisemitism och radikal islamism).
Ställd inför faktum svarade Kaplan att han måste tolerera dessa företrädare eftersom de är en del av det turkiska civilsamhället. Han hade kunnat svara att man som politiker måste kunna prata med vem som helst, att det inte skadar att lära sig av andras erfarenheter, även av extremisters. Det betyder inte att man delar deras uppfattning. Detta är till exempel en nödvändig princip för journalister, som ofta beger sig till de mest extrema grupperna av just det skälet: endast genom ett fritt meningsutbyte kan man lära sig vilka åsikter som är värda något, och vilka som är värda att ta avstånd ifrån. Kunskapen är inte farlig i sig.
Problemet är att Kaplan företräder ett parti som vill se nolltolerans mot högerextremism i Sverige, vilket gör att argumentet inte bär. Inte för honom. Inte för en miljöpartist. Hade Gustav Fridolin hamnat vid samma middagsbord som en företrädare för Nordfront hade han helt säkert, och på rimliga grunder, rest sig och gått därifrån.
Men är det nog för att få en politiker att avgå?
Vad driver just den processen?
Här är det trots allt nödvändigt att ställa frågor om det mönster, som nu blivit så tydligt i svensk politik och medieoffentlighet. Många av de senaste årens stora affärer i svensk politik, som lett till uppmärksammade avgångar, har handlat om kvinnor eller personer med invandrarbakgrund.
Att kvinnor måste bevisa sig vara dubbelt så bra som män för att nå samma position vet vi redan. Nu vet vi också att en företrädare som är muslim på något paradoxalt sätt måste hålla ännu större distans till mörka krafter inom islam eller den islamska världen än andra politiker.
Detta går det inte att bortse ifrån i analysen av Kaplans fall. Och alla ni som nu säger att Kaplan gjorde något som ingen minister skulle klarat sig undan, gör ett tankeexperiment. Om Carl Bildt hade råkat hamna vid samma middagsbord som två extrema organisationer i Turkiet och ställd inför faktum svarat: Självklart satt jag med vid bordet! Alla intryck är viktiga, även de som kommer från mindre begåvade organisationer! Här fick jag ett tillfälle att sätta dem på plats.
Hade Carl Bildt tvingats avgå då?
Tillåt mig att tvivla.
Hade han fått avgå på ett uttalande om jämställde Israels politik mot palestinierna med tysk politik mot judarna på 30-talet? Det är jag ganska säker på. Där kan en moderat inte slinta på orden. Där skulle det inte finnas någon marginal ens för Bildt.
Jesper Bengtsson
