Under lite mer än en veckas tid har omvärlden fått brottats med tanken om att ytterligare ett historiskt viktigt världsarv kan komma hamna under IS styre. Efter att gruppen förstört staden Nimrud och Mosulmuseet i Irak har farhågorna minst sagt varit stora. Och natten till torsdag, efter flera strider och hundratals döda hände det som inte fick hända. Den historiska ökenstaden Palmyra i Syrien erövrades. Gruppen sägs nu kontrollera halva Syrien. Och de tusenåriga monumenten tros vara förstörda inom en snar framtid. För Syriens framtid kommer det att innebära stora konsekvenser. Förutom den moderna historian som numera bara utgörs av krig och katastrofer, riskerar även deras förflutna att raderas helt.
Efter att historiska städer som Aleppo, Homs, Bosra och Hama praktiskt taget jämnats med marken ligger nu Palmyra på tur. Staden ligger på Unescos världsarvslista och har en historia som sträcker sig långt före Kristus. Att dess eventuella förstörelse väckt starka känslor är därför inte så konstigt. Och att materiella ting som historiska arv tycks värdesättas mer än de människoliv som även hotas i samband IS belägring har också sina förklaringar. En av dessa är förhoppningen om att kriget snart kommer att vara över.
Det finns många spekulationer kring vad som kommer att hända om kriget i Syrien någonsin skulle få sig ett slut. Den nuvarande analysen pekar på att hundratals divisioner och fraktioner existerar i Syrien, små grupper som erövrat små landområden, och en befolkning som inte finns inom landets egna gränser. Framtiden ser inte ljus ut och resultatet för någon av de grupper som vinner ser helt enkelt inte bra ut.
I framtiden kan det behövas en ny stor ledare för att skapa ett nytt Syrien, kanske till och med en ny diktator. En som kan skapa en ny identitet, ett nytt folk och ena den syriska befolkningen under nya premisser. Det må låta som en dystopi och något kontraproduktivt för krigets ursprungliga syfte, för varför kriga för att få bort en diktator om slutprodukten ändå innebär en ny?
Men i Syrien kanske detta blir en nödvändighet. För i Syrien finns det ingenting annat som skulle kunna ena befolkningen. Kriget har inneburit att den syriska historien helt och hållet har suddats ut. Och att förstöra ett lands historia är att förstöra dess framtid.
Precis som den svenska historien och hur de svenska världskulturarven utgör en tydlig faktor för den svenska identiteten och självbilden, utgör historiska arv som Palmyra en grundpelare för den syriska. Syrierna kommer att vilja se tillbaka på gemensamma nämnare för att försonas och skapa ett nytt land. I brist på dessa kommer landet att bara fortsätta misslyckas.
Att omvärlden reagerat så starkt på erövrandet av Palmyra är därför inte så konstigt. Det konstiga är snarare att mer inte gjorts för att skydda staden.
Sirin Kara, utredare
