… Man kan skeptiskt undra, med tanke på att den klunga på hela 454 000* personer som är arbetslösa inte märks i debatten. Det som märks är tvärtom avsaknad av fokus på den fråga som i störst utsträckning påverkar vår försörjning och hälsa: jobben.
Sverige har på kort tid blivit tudelat; mellan dem som har ett jobb (kanske rentav jobbar för mycket) och de som är arbetslösa på hel- eller deltid. Mellan dem som har en bra arbetsmiljö med frukt i fikarummet och friskvårdspeng och dem som går till en ohälsosam arbetsmiljö och håller klaffen för de är rädda att få problem om de klagar. Vårt land har blivit ”världsledande” i ökande inkomstskillnader och det förklaras till stor del av det som händer på arbetsmarknaden.
Alliansen vill ha fler låglönejobb, för de tror att fler då kommer i sysselsättning. Men trots att pressen på arbetskraften har ökat rejält under de senaste mandatperioderna är alltså 454 000 fortfarande arbetslösa. Lägre löner har i alla fall en tydlig effekt: det begränsar människors möjligheter till ett drägligt liv. För inte nog med liten inkomst, inom just låglöneyrkena är dessutom risken som störst att bli sjukskriven. Har man ambitioner om ett välfärdssamhälle så bör det inbegripa satsningar på jobb som man både kan leva på och överleva.
Otrygga anställningsformer ökar stort och till skillnad mot tidigare, oavsett konjunkturläge. Atypiska anställningsformer är tydligen det nya svarta! OECD släppte rapporten Employment Outlook förra veckan, där man konsterar att atypiska anställningar (t ex visstids- och deltidsanställningar) håller tillbaka produktivitetsökningar och utvecklingen av humankapital (det vill säga vi tappar kunskap i anställningar där vår utvecklingsförmåga inte tas tillvara, kanske på grund av att arbetsgivaren inte anser det lönt att satsa på kompetensutveckling). Otrygga jobb bidrar med andra ord mindre till tillväxten än trygga jobb.
OECD-rapporten bjuder på många tabeller och jämförelser. Hur många gånger har vi inte hört argumentet om flexibla anställningar för att fler ska ”få in en fot”? Färre än hälften av de tillfälligt anställda i Europa hade tre år efter ett första mättillfälle en heltids-/tillsvidareanställning. Otrygga jobb är alltså långtifrån en självklar inkörsport till fast anställning – sannolikheten är högre att du fastnar med foten i dörren. Men visst, det är ett jobb och kanske blir man då kompenserad lönemässigt för otryggheten? Nej, inte det heller faktiskt. I vart fall inte i Sverige. Här har också andelen visstidsanställningar som överstiger ett år ökat. Samtidigt anger nära 70 procent att de har en tillfällig anställning bara för att de inte har fått en fast anställning. Inslaget av frivillig flexibilitet är således begränsat. Här är Sverige också ett extremexempel och EU-Kommissionen har vid upprepade tillfällen kritiserat möjligheten för arbetsgivare att stapla visstidsanställningar på varandra utan att det i slutändan leder till en fast anställning. Än så länge har regeringen slagit dövörat till.
Idag är otrygghet drivkraften på svensk arbetsmarknad. Den leder till lägre produktivitet och tillväxt än vad vi har potential till. Den leder till sämre hälsa och möjlighet till ett drägligt liv än vad som borde vara en självklarhet. Vi kan välja att se det positiva här: nästa regering har stora möjligheter att göra arbetslivet så mycket bättre än vad det är för många idag. För även om de flesta av oss redan har ett jobb till schyssta villkor, så vinner alla i slutänden på att fler får möjlighet att delta i och bidra till det gemensamma.
*Kvartal 2, 2014. SCB.
Monika Arvidsson, utredningschef Tankesmedjan Tiden
