Idédebatt som låter arbetarrörelsen och vänstern blicka framåt.

Clinton ser ut att ha vunnit den första valdebatten. Men det är inte säkert att det spelar någon roll i en post-politisk och post-rationell tid. Känslan att vara emot det ”gamla” kan vara starkare.

Enligt de flesta bedömare ”vann” Hillary Clinton den första debatten mellan henne och Donald Trump. Enligt CNN ansåg hela 62 procent att hon gick ut som segrare. Andra undersökningar gav henne en mera blygsam men ändå tydlig seger.

Till sitt innehåll följde debatten samma mönster som den gjort hela valrörelsen. Trump hävdade att Clinton tillhör en korrumperad elit och att han är rätt man att komma in från sidan och röra om i grytan. I likhet med politiker som Thaksin Shinawatra i Thailand eller Silvio Berlusconi i Italien vill han sköta USA på samma sätt som han skött sitt privata företag.

Att en nation som USA är demokratisk och Trumps företag en del av hans privata välde tycks inte bekymra honom. Lika lite som det för den delen bekymrade Thaksin eller Silvio.

I debatten vevade Trump på som vanligt, ljög en del, slirade massor och avbröt sin motdebattör sammanlagt 51 gånger när ordet egentligen var hennes. Någon borde skriva en lärobok i härskartekniker med Trump som skolexempel.

Jag tror att de flesta, för att inte säga alla, svenskar som såg debatten tycker att det är stört obegripligt att Trump har tagit sig så här långt. Hans framträdande trotsar beskrivning, och det är svårt att föreställa sig något liknande i svensk politik. Men det är nog egentligen bara för att han så tydligt anspelar på den amerikanska idén om fri kapitalism, amerikansk storhet och individen som historiens centralgestalt.

Att den visionen inte fungerar i Sverige betyder inte per definition att en liknande populist skulle vara otänkbar här hemma. Vi har redan haft Ny Demokrati, och Sverigedemokraterna tillämpar sin egen variant av svensk extremhögerpopulism genom att anspela på folkhemmet, behovet av trygghet och fientlighet mot en allt mer påträngande omvärld.

Det är det som är poängen med populister: De anpassar sig efter sin omgivning.

Nu är det högsäsong för just populism, och det gör att man inte kan utgå ifrån att Clintons synbara framgång i den första valdebatten egentligen betyder så mycket.

Människor, här som där, verkar vara genuint trötta på de ”gamla” politikerna och de gamla politiska partierna. Globaliseringen, den nya tekniken och vårt insteg i ”informationssamhället” har skapat många förlorare som nu vill ha revansch.

De letar efter något som kan återskapa det samhälle som gått förlorat.

Det är förstås inte möjligt i praktiken, men eftersom missnöjet är så starkt öppnar det för politiker som kan spela på deras känslor av svek och kränkthet.

I det läget spelar det ingen roll att Hillary Clinton är den smartare av de två kandidaterna. Det spelar ingen roll att hon har överlägset störst erfarenhet av alla presidentkandidater de senaste decennierna. Det spelar ingen roll att Trump framstår som en idiot i sin iver att sätta dit henne.

Han spelar ändå på rätt strängar. Han säger: Jag har varit framgångsrik som företagare, låt mig sköta det här landet på samma sätt!

Om det räcker till Vita huset är oklart. Antagligen inte. Men det visar tydligare än något annat just nu hur det är att leva i en post-politisk och post-rationell värld.

Jesper Bengtsson