Det går knappt att öppna en tidning i dessa dagar utan att det rapporteras om nya hackerattacker mot viktiga samhällsinstitutioner. Banker, myndigheter, tidningsredaktioner.
Ingen kan med säkerhet säga varifrån de kommer, men ofta pekas det finger mot Ryssland. 2015 attackerades den tyska förbundsdagens dataservrar. I maj i år hävdade den tyska säkerhetstjänsten att spåren ledde till Ryssland. I juni anklagade Hillary Clinton Ryssland för att ligga bakom en attack mot det demokratiska partihögkvarterets mejlsystem, som låg till grund för en läcka i den amerikanska presidentvalrörelsen. Några veckor senare hackades New York Times och CNN.
Hackerangreppen är en del av ett nytt informationskrig. Världens militära hot finns förstås kvar, men frågan är om inte de flesta slag i framtiden kommer stå om informationen, kunskapen. Om rätten att definiera vad som är sant, och vad det offentliga samtalet ska handla om.
I det kriget verkar alla medel vara tillåtna, inte minst desinformation och spridande av rena lögner.
Det syns i den ryska propagandan, men det räcker att gå till hatsajter i Sverige, som Axpixlat eller Nya Tider, för att förstå vad som står på spel på nätet, den informationskanal som allt fler använder som sin enda källa för information från den värld vi inte kan uppleva med våra egna sinnen.
Och det största problemet är kanske inte att det finns falsk information, för sådan har alltid funnits i form av rykten och skvaller. Problemet är att det i dag är svårare att skilja korrekta fakta och saklig information från det som är ren rappakalja. Effekten av det blir att allt fler tror att sanningen ligger någonstans mitt emellan de olika påståenden och de uppgifter som cirkulerar på nätet.
John Runeson berättar bland annat om detta i en artikel från ett universitet i Ryssland i det här numret av Tiden. Hur studenterna säger sig veta att den statliga propagandan är just propaganda, men att de också utgår ifrån att det som sägs i väst också är propaganda, och att sanningen därför måste sökas i ett slags genomsnitt av alla dessa uppgifter.
All kunskap blir därmed relativ.
Det blir en fråga om att skrika högst, och flytta positionerna i de politiska ytterkanterna, för att sanningen ska hamna lite mer åt det håll man själv önskar.
I just det läget behövs det journalistik. Och journalister. Faktum är att världen har ett skriande behov av just det. Riktiga journalister. En yrkeskår vars uppdrag är att granska fakta, vara källkritiska och bara (BARA) publicera om man har två av varandra oberoende uppgifter som säger samma sak.
Men just den uppgiften, just den yrkeskåren, är i dag utrotningshotad. Pengarna räcker inte i de stora och små, men gamla, mediebolagen. Och de nya har helt andra värderingar när det gäller kunskap och information.
Jag inser att den bilden är hårddragen. Det görs väldigt mycket bra även i nya medier. Men det är ett faktum att oberoende journalistik är hotad i det nya medielandskapet. En av de murar vi byggt upp till skydd för våra demokratiska samhällen är på väg att raseras inifrån.
Jesper Bengtsson
