Segregationen i skolan är en av vår tids stora samhällsproblem. Redan innan det fria skolvalet infördes fanns en tydligt segregerande tendens. Eftersom städernas bostadsområden länge delats in i stabila medelklasskvarter och mer socialt belastade miljonprogramsområden har uppdelningen mellan rika och fattiga funnits kodade i stadsplanerna.
En rad studier från senare år visar att det fria skolvalet har förstärkt den trenden. För två år sedan presenterade Uppsala universitet en studie baserad på intervjuer med 5000 familjer i åtta kommuner. Familjerna fick svara på frågan om motiven bakom sitt val av skola. Forskarnas slutsats är förkrossande tydlig.
Ett vanligt svar är att det geografiska läget och närheten till hemmet är viktigt. Men för elever med välutbildade medelklassföräldrar är avståndet till skolan inte längre den mest avgörande frågan. Istället svarar många föräldrar att skolans kvalité styr skolvalet.
Men vad är kvalité?
När professor Bo Malmberg vid Stockholms universitet studerade svaren närmare visade det sig att det föräldrarna menar med kvalité ofta var kopplat till skolans sammansättning av elever. Skolor med många elever från icke-akademikerhem och många elever med annan etnisk bakgrund än svensk definierades ofta per definition som av lägre kvalité.
I en brett uppslagen artikel i Dagens Nyheter skriver Timbros Johan Ingerö att denna segregation inte är något problem. Med stöd i en forskningsöversikt Timbro gjort drar han slutsatsen att kamrateffekter på skolresultaten inte är särskilt stora. Med andra ord: eleverna missgynnas inte av att delas upp efter skolresultat.
Det är en bekväm slutsats för dem som till varje pris vill försvara skolvalet. Att den går på tvären mot Skolverkets egna studier och en rad andra undersökningar, som granskat samma utveckling, tycks inte bekymra Ingerö. Annars brukar forskningen visa att den ökade segregationen i skolan leder till att de som blir kvar i skolor där resultaten är sämre får ännu sämre resultat, medan de som flyttar till ”bättre” skolor inte höjer sig nämnvärt.
Sammantaget leder det med andra ord till en trend nedåt. Segregationen är på allvar. Den känns inpå bara huden för landets skolelever. Det kan ingen Timbrorapport ändra på.
På två punkter går det ändå att förstå vad Ingerö och Timbro menar. För det första är det inte otänkbart att blandande klasser innebär att eleverna definierar sig i relation till varandra. Vissa klassas som, och klassar sig själva, som elever med låga betyg, och det är ofta svårt att bryta detta. Andra definieras som ”duktiga” och får bra betyg genom hela skolsystemet. En sådan trend går att bryta när målet blir att lyfta resultaten i en hel klass.
För det andra finns det förstås inget som säger att en klass eller en skola med låga resultat inte kan resa sig och prestera bättre och med tanke på att det inte finns något som helst vare sig parlamentariskt eller medborgerligt stöd för att riva upp det fria skolvalet är det just där politiken måste ta sin utgångspunkt. Att det går. Att samhället måste klara av att ge alla barn en bra start i livet.
Problemet är att dagens resursfördelningssystem inom skolan gör det svårare för kommunpolitikerna att på allvar göra satsningar för att lyfta resultaten. Om en kommun vill göra en punktinsats på en skola och ge eleverna där två lärare i varje klass, då kommer det påverka skolpengen och ge mer pengar även till friskolor. Om en kommun vill öka ytan i en skola för att det är pedagogiskt rätt att ge eleverna mer utrymme, då kommer det öka hyrespengarna även till friskolorna. Det går att fördela till viss gräns, med utgångspunkt från olika socio-ekonomiska index som gör det möjligt att ge mer stöd till socialt utsatta skolor, men bara till en viss gräns.
Vissa kommuner lyckas ändå. De bestämmer sig för att göra den massiva satsning som krävs. Men många kommuner har inte råd. Lyftet kommer inte. Att se över hur det ska bli enklare för kommunerna att verkligen stötta de skolor som behöver det måste vara en av de viktigaste skolpolitiska frågorna under den här mandatperioden.
Jesper Bengtsson
