När det är riktigt djävligt i världen får vi ta det som Isak och Even i Skam: Dag för dag. Timme för timme. Minut för minut.
Jag tänker på det när regimen i Syrien gasar civilbefolkningen. När barn och vuxna dör i Medelhavet på flykt till ett stängt Europa. Och när terrorn skördar människoliv på Drottninggatan.
Populärkulturen. Tänk att den kan ge sådan tröst. Att SVT Play och Netflix av alla tjänster kan hjälpa människor att förstå varandra bättre.
För det är ju inte bara världen som mår dåligt. Det gör människor med. I själen och hjärtat – det vi kallar psyket. Länge har det varit belagt med stigma. Bryt benet och du får all världens sympatier och resolut vård. Bryt ihop psykiskt och du får kämpa med både skammen och för att få hjälp. Ja, ni vet.
De tre TV-serier som har betytt mest för mig det senaste året har alla på olika sätt skildrat psykisk ohälsa som en självklar utmaning för människor, både som individer och i deras relationer.
I australiensiska Please Like Me, vars samtliga fyra säsonger finns på Netflix, lever den drygt 20-åriga Josh med sin bipolära mamma. Hans pojkvän har ångestsyndrom och hans väninna svåra depressioner.
Det slutar inte lyckligt, som det faktiskt inte alltid gör med människor, men den här serien kan ändå vara den varmaste värld jag har stigit in i på länge.
Alla är tokiga på sitt sätt, även de som inte har en diagnos. De tar sig igenom vardagen med galghumor, kärlek och respekt för varandras kamper. De förstår att det finns bara en människa av varje sort, som min pappa brukar säga.
Amerikanska Hollywoodproduktionen You’re the worst (också på Netflix) berättar om Jimmy och Gretchen, som blir kära i varandra men är livrädda för att fastna i heteronormen.
Det som från början ser ut som en ganska klassisk romantisk komedi utvecklas med säsongerna till ett komiskt drama om djupt existentiella frågor: Går det att leva i en kärleksrelation trots psykisk ohälsa, och vad kan vi i en sådan relation i sådana fall kräva av varandra?
Klyschorna »Du kan inte älska andra förrän du älskar dig själv« och »Inga humlor sätter sig på vissna blommor« – som är så fördömande och förnekar så många människor kärlek – får sig ordentliga törnar.
Och så Skam, den största public servicesuccén i Norden på länge. Som handlar om ungdom, kärlek och normer. Om vuxenblivande och att kräva sin rätt i ett samhälle som hellre fäller än friar.
Isaks och Evens kärlekshistoria krossar heteronormen och homofobin på ett fenomenalt sätt. Men deras stora kamp är egentligen inte sexualiteten. Den möter snart befriande respekt, både hos dem själva och hos omgivningen. Nej, deras stora utmaning är Evens bipolaritet, som både han och Isak måste lära sig att leva med.
Precis som Please Like Me och You’re the worst skildrar Skam psykisk ohälsa som en självklar del av livet. Något som hör människan och hennes relationer till.
Jag är så glad att populärkulturen kan spela den här rollen. Att den bryter fördomsfulla stigman i en värld som på många sätt ter sig hårdare och kallare än på länge.
Visst finns det skit på tv. Det finns det överallt. Men att populärkulturen allt oftare skildrar psykisk ohälsa på respektfulla sätt är en hoppfull tendens som vi verkligen, verkligen behöver just nu.
I respekten för varje enskild människa och hennes utmaningar tar det universella människovärdet form.
Text: Åsa Petersen, frilansskribent
