Under något år på nittiotalet hade jag förmånen att ingå i dåvarande statssekreteraren och tänkaren Pär Nuders stall av politiskt sakkunniga på Statsrådsberedningen. Jag lärde mig mycket. En av de nuderska lärdomar som fastnade var hans bild av vad som krävdes för att föra en god argumentation. Tre frågor skulle kunna besvaras på ett tillfredsställande sätt.
1. Var kommer vi ifrån?
2. Var står vi nu?
3. Vartåt ska vi?
Denna säkerligen tusenåriga och klassiskt treeniga debattkunskap som Pär Nuder förde in i mitt tänkande är en utmärkt mall för min syn på den svenska socialdemokratins förhållningssätt till försvarsalliansen Nato.
Frågan om var vi kommer från har sannolikt en avgörande betydelse för socialdemokratins negativa hållning till medlemskap i Nato och dess positiva attityd till nära samarbete med försvarsalliansen.
Den socialdemokratiske statsministern Per-Albin Hansson lyckades hålla Sverige utanför andra världskrigets fasor. Regeringens förmåga att göra eftergifter till båda sidor i kriget hade sin betydelse. Eftergifterna till Tyskland var öppna och kända medan de ännu större eftergifterna till de allierade — som efter krigsslutet kom att bilda Nato — skedde mer i det fördolda.
Uppträdandet från Per-Albin Hanssons samlingsregering under krigsåren kallas ibland för dubbelmoral — ett ord med en ytterst oetisk klang. Men i politik är det ibland nödvändigt att hålla sig med två moraler i stället för bara en. Eller som britterna säger: Att kunna rida på två hästar samtidigt. Grundpoängen är att S lärde sig något viktigt här. Sverige slapp kriget.
Efter kriget trädde Sovjetunionen in i rollen som frihetens största fiende i världen. Genom att inte bli medlem i Nato försatte sig Sverige i en liknande situation som under andra världskriget. Sveriges moraliska styråra under det kalla kriget kan sammanfattas i orden ”Sverige är alliansfritt i fred syftande till neutralitet i krig”.
Under det kalla kriget var Sveriges hållning att vi ”aldrig skulle vara krigförande utom i rent självförsvar vid ett väpnat angrepp”. Det gav Sverige en stabil och förutsägbar position mellan öst och väst: Om ingen anfaller oss så kommer inte vi att anfalla någon.
Relationen till Sovjetunionen skiftade under det kalla krigets gång. Oftast var det skiften i det sovjetiska ledarskapets humör och påfrestningen från internationella kriser som avgjorde temperaturen mellan de båda klassiska arvsfienderna Sverige och Ryssland. Sverige utvecklade vad som kommit att kallas för ”dubbelpolitik”. De svenska Socialdemokraterna regeringar arbetade i det fördolda väldigt nära framför allt det ledande Natolandet USA. Det var ingen tvekan om att Sverige var ett västland och att den ”transatlantiska axeln” innebar ett militärt skydd från USA om Sverige mot förmodan skulle utsättas för ett militärt angrepp.
De inledande decennierna av det kalla kriget sammanföll med rekordårens fantastiska ekonomiska tillväxt. Sverige profilerade sig som ett öppet frihandelsland och upplevde inga ekonomiska svårigheter som går att relatera till alliansfriheten.
När svensk socialdemokrati ska svara på frågan om varifrån vi kommer så är det korta och tillspetsade svaret således att vi kommer från goda erfarenheter av dubbelpolitik och dubbelmoral. Vi hade aldrig kunnat uppträda som vi gjorde om vi varit medlemmar av en militärallians med kollektiva försvarsförbindelser. Däremot har nära samarbete med Nato – västallierade – inte utgjort något problem. Tvärtom har Sverige gynnats av de dubbla spåren.
Att svara på Pär Nuders andra fråga om var vi står idag — det är lite knepigare. Allt har ändrats. Tyskland är numera Natos mest drivande och betydelsefulla medlem i Europa. Sovjetkommunismen har gått i drickat sedan länge. Ryssland har i sin tur återuppstått. Inte som en stormakt á la förr i tiden, men definitivt som en aggressiv och auktoritär aktör i världspolitiken. Vårt eget militära försvar är sedan många år kraftigt nedbantat. Sedan kalla krigets dagar har Nato växt till 28 medlemsstater, varav flera är gamla sovjetsatelliter med landgräns till Ryssland. Sveriges geografi är inte längre lika strategiskt intressant för Nato.
När utrikesminister Margot Wallström talade på Folk och försvarsrikskonferens 10 januari i år höll hon fast vid den gamla dubbelpolitiken. Avspänningen skulle skadas genom ett svenskt medlemskap, sa hon, och signalerade om politiska eftergifter till Ryssland. Samtidigt sitter hon i en regering som har tätare kontakter och mer militärt utbyte med Nato än vad flera Natoländer har.
Tiden har emellertid runnit undan för dubbelpolitiken. Ryssland är inte Nazityskland och heller inte Sovjetunionen. Dubbelpolitiken är också otänkbar i konflikten mellan till exempel Nato och IS/Daesh och har heller inte något vettigt att erbjuda när det gäller frågor som folkvandringar och klimatkonflikter.
Kort sagt kan vi säga att socialdemokratin står ganska tomhänt.
Den tredje frågan att besvara är vart socialdemokratin är på väg när det gäller Nato. Personligen ser jag ett medlemskap som ett ganska odramatiskt steg. Ett medlemskap i Nato innebär en säkerhetspolitisk uppgradering och en välkommen möjlighet att förnya och förstärka vårt totalförsvar. Sverige skulle bli en mer förutsägbar och stabil del av världens säkerhet.
På ett mer allmänt politiskt plan vore det glädjande om Socialdemokraterna förmådde lyfta sig och inta en ny position när världen nu har förändrats och dubbelpolitiken spelat ut sin roll. Kvar i den negativa Natovågskålen finns egentligen bara lite grumligt vänstergny mot USA. Det vill säga sådant som en socialdemokrati vid god vigör inte låter avgöra politikens gång.
Widar Andersson
