När man växer upp i ett socioekonomiskt utsatt område tänker man inte – ”wow jag är utsatt, socialt och ekonomiskt”, eller ”jag är marginalen, en underdog”. Jag gjorde i alla fall inte det.
Sen blir man äldre och världen större. Utanför Skärholmens trygga hem, utanför Vårbergs IP och Sätras skogar, fanns andra grupper. Grupper jag inte interagerat med tidigare. Medelklassen, överklassen, hipstereliten, den bortglömda landsbygden, den glorifierade landsbygden och alla överlappande komplexiteter däremellan.
Världen blev större och jag fick något annat att jämföra mig med. Här hände något.
Min mamma har alltid sagt att jag måste kämpa. Jag måste kämpa i skolan, kämpa i livet och kämpa så pass att jag en dag kanske ska slippa det. Jag skulle få högst betyg, spela fiol och piano, testa massa sporter och börja jobba tidigt. Trots knappa resurser lyckades hon på något magiskt sätt, jag testade allt. Hon ville att jag skulle få samma chans som alla andra, chans att hitta min grej, att unna mig lyxen att vara självförverkligande.
På andra sidan av samma mynt fanns en tyst men tydlig förväntan: allt jag gjorde skulle mynna ut i framgång. Jag skulle lära av allt. Och använda det.
Väl i världen kämpade jag, som jag blivit lärd att göra. Jag pluggade, jobbade och reste, och gör det fortfarande. Jag försökte bygga ett nätverk bäst jag kunde, och på ett sätt lyckades jag väl. Jag gjorde praktik efter praktik i hopp om att utvecklas, lära mig och lära känna rätt folk och samtidigt vara självförverkligande och samtidigt bli framgångsrik så jag kunde tjäna pengar, flytta, tjäna mer pengar och uppnå det jag lärt mig är framgång. (Ekonomisk trygghet, materiellt och psykiskt välstånd i kombination med självförverkligande och om möjligt plats för kreativitet, dock är det sista ingen prioritet.)
I alla möten utanför Skäris hem och Vårbergs IP och Sätras skogar blev jag ständigt varse: ”Shit, jag är från en socioekonomiskt utsatt plats.” ”Jag är socioekonomiskt utsatt.” Det kan synas materiellt men ska knappast reduceras till något så ytligt. Det syns, och känns kanske mest, i beteendet. I att ständigt ifrågasätta sin rätt att uttala sig, andras vilja att höra dig, sin rätt till espressokaffet i fikarummet, i tveksamheterna i det lilla. Om alla går på aw måste jag också göra det, för så gör man. Om alla är vegetarianer så borde jag också vara det och om alla köper busskort så borde jag sluta planka.
Jag har det bra ändå. Jag får skriva krönikor och börja varannan mening med ordet jag. Det är, om något, självförverkligande. Jag gjorde, och fortsätter att göra som min mamma sa – kämpar. Ibland vet jag inte exakt för vad och varför. Men det sitter i ryggmärgen. Och kommer nog alltid att göra det. Ibland inbillar jag mig att jag kämpar för en större sak, för orten, för kampen, för rättvisa. Ibland för min mamma, så jag kan köpa ett fint hus och en bil till henne. Och då och då, när jag är cynisk och för mig själv, tänker jag att det är för att jag ska
kunna simma i tryffel och göra yoga i vita kakis på en yacht.
För bara några dagar sen var jag på ett lunchmöte. Lunchmöten gör mig nervös. Var ska vi äta? Vem ska betala? Vilken sida av bordet ska jag sitta på? Jag är van vid kött och kyckling. På vissa jobb har jag smugit ifrån den gemensamma lunchen på vegostället på hörnet, dragit till donken, tryckt i mig en Bigmac och andats ut. På lunchmötet för några dagar sen åt vi sushi. Inte mitt första val men jag drog en lättnadens suck och tackade min vän Olle som för ett år sen introducerade mig till rå fisk och gräs. Och jag kände, ”okej, det här fixar jag väl”.
Text: Liza Youhanan, journalist
