Skönlitteraturen har en viktig roll inte bara i att med ord beskriva en berättelse, lika mycket tvingar böckerna läsaren att närma sig berättelser, fenomen och känslor som personen inte nödvändigtvis annars skulle närmat sig. Att sätta sig in i andras erfarenheter och öden än de egna.
Det här skulle många säga är magin med skönlitteraturen. Och kanske är det också därför läsning och kultur i allmänhet är så viktigt och tätt kopplat till demokrati. Att böckerna vidgar förståelsen, inlevelseförmågan och möjliggör större perspektiv utanför det egna, smala.
Därför spelar det roll vad vi läser. Vems berättelse vi fördjupar oss och sätter oss in i.
Elena Ferrante är pseudonomen som skrivit de hyllade böckerna om Neapel, om de två kvinnorna Lila och Lenù och om den speciella och komplexa vänskapsrelationen de har. Men böckerna Den fantastiska vänninan, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet handlar om så mycket mer.
Elena Ferrantes »Neapelkvartett« har givits ut i mer än 40 länder. De har sålt runt 400000 exemplar i Sverige och över fem miljoner världen runt. Recensionerna har varit lyriska och böckerna varit älskade av läsarna.
Men vad är det speciella med Ferrante och hennes skrivande? Och vilka är hennes läsare?
Flickor och pojkar växer upp med olika utgångspunkter, inte minst sett till gestaltning och inlevelse över könsgränserna. Mannen är normen, något flickor och kvinnor alltid måste förhålla sig till. Pojkar bara är, flickor är, precis som Simone de Beauvoir myntade, det andra könet. I läsandet liksom i det kulturella intaget i stort blir detta väldigt tydligt.
Själv blev jag vuxen till klassikern Räddaren i nöden av J.D. Salinger. Jag såg det aldrig som något problematiskt att känna samhörighet med en 17-årig amerikansk överklasspojke på 50-talet som jag egentligen inte alls hade så mycket gemensamt med. Varför tog jag så naturligt in Holden Caulfields perspektiv?
Hur många av mina jämnåriga blev i stället vuxna till Joyce Carol Oates Foxfire (en bok som blev en del av mitt feministiska uppvaknande) och hejade fram kvinnorna i boken och deras revolutionerande handlingar? En rätt svår bild att se framför sig faktiskt.
I Elena Ferrantes böcker är kvinnan subjektet, något som är ovanligt. Hur banalt detta än kan låta hör det inte till vanligheterna att skönlitteratur utgår från kvinnor och kvinnlig vänskap. Där det manliga i böckerna är sekundärt och hela tillvaron utgår ifrån kvinnornas vardag.
Kanske är det just erkännandet av det kvinnliga subjektet som gör att så många med mig så totalt uppslukas av Ferrantes böcker. Kanske är vi kvinnor så utsvultna på erkännande som den neutralt centrala gestalten.
Är det kanske en överdrift att kvinnor inte finns i litteraturen? Visst finns det gott om böcker som kretsar kring kvinnors vardag. Det brukar nedlåtande kallas för chicklitt, något som anses simpelt och ytligt (här ser vi ett tydligt och inbyggt klassförakt men det är ämnet för en annan text).
Men Ferrantes böcker är inte romaner à la Bridget Jones dagbok där huvudpersonen egentligen bara lever genom andra män och sin egen osäkerhet kopplad till dem. Ferrante klarar, skulle man kunna säga, ett slags Bechel-test för böcker. För visst förekommer män i böckerna, men det är inte det handlingen i huvudsak handlar om.
Just detta hur kvinnor och män läser finns det forskning och statistik om. Enligt flera undersökningar av bland andra scb läser män totalt sett mindre än kvinnor och har gjort så under lång tid. Men män läser i huvudsak, enligt statistik från flera förlag, böcker om och av män. Kvinnor läser både och. För att ett förlag ska få riktiga framgångar med böcker gäller det att få män att läsa. De kvinnliga läsarna finns där ändå.
En finlandssvensk litteraturblogg, Literarum, gjorde förra året ett upprop om könsspridningen i läsandet. Det var förvisso tydligt att kvinnor läser kvinnliga författare, men de läste i betydligt större utsträckning män än vad män läser kvinnor. En svensk journalist, Johan Åberg, gjorde häromåret en likadan betraktelse. Han uppmanade sina läsare att räkna kvinnliga respektive manliga författare på bokryggarna i bokhyllan. Han ansåg själv att han läste relativt jämställt, men räknade till sin förvåning att bara 24 procent av hans böcker var författade av kvinnor.
Litteraturens klassiker består mest av manliga författare. James Joyce, Ernest Hemingway, August Strindberg, Albert Camus. Visst finns där kvinnliga mästare också, men precis som i historieskrivningen är dessa mer eller mindre förpassade till ett visst fack. Till kvinnlig litteratur. Det sägs inte vara någon slump att kvinnliga författare ofta tagit manliga eller manligt kodade pseudonymer. Ett nutida exempel är J.K. Rowlings som valde att inte använda sitt egentliga förnamn då det skulle göra det svårare att sälja in den första Harry Potterboken.
Elena Ferrante säger i en intervju med Svenska Dagbladet (20 mars 2016) att hon tror att framgången med böckerna beror på hur central just den kvinnliga vänskapen är i berättelsen. Och kanske är det just detta som vi ska bli mer bekväma med att utforska i vårt läsande och kulturintag överlag. Att kvinnors vardag är något värt att fördjupa sig i. Att kvinnlig vänskap är komplex och på riktigt precis som den manliga. Och att den kan vara angelägen även för män att utforska, precis som att kvinnor läser utan eftertanke om mäns vardag och relationer.
Jag tror att kvinnor måste få bli lika mycket ett naturligt subjekt som mannen. Kanske är det i litteraturen vi måste börja. Fler män behöver räkna bokhyllornas bokryggar, läsa Ferrante, våga bli trollbundna och starta studiecirklar. Här har vi en viktig jämställdhetsfråga för framtiden.
Text: Lina Stenberg
är kommunikationschef på Tankesmedjan Tiden
