Zlatan förnekar sig inte. Han gör mål, som vanligt, och skapar rubriker, som vanligt. Den här gången för att han låtit tatuera in 50 namn på sin överkropp, som han visade upp efter helgens mål i franska ligan.
Han gjorde det till stöd för FN:s World Food Programme och dess projekt för att stoppa barnfattigdomen. Enligt FN lever 805 miljoner barn i fattigdom.
”Jag vill inte att man ska säga att jag är en bra grabb eller att jag gör det här för att vara trevlig.” kommenterade Zlatan. ”Jag har en bad boy-image och det gillar jag. Men nu vill jag hjälpa dem.”
Och som vanligt händer det grejer när Zlatan tar sig an något. Världspressen har uppmärksammat hans nygaddade överkropp. Frågan har fått uppmärksamhet.
Det har länge varit en fråga inom civilsamhället huruvida det är bra eller dåligt att använda sig av kändisar för att gynna sina egna intressen. Oftast blir svaret ja. Emma Watson frontar UN Women, Emma Thompson reser till Burma med Action Aid, Annie Lennox sjunger för kampen mot HIV och Carolina Klüft hjälper Svenska FN-förbundet.
Men alla kändisar som ställer upp är inte lika pålästa och kunniga som de ovan nämnda, vars engagemang verkar äkta. Ibland får man tvärtom intrycket att artisterna ställer upp för att det mest av allt gynnar deras eget varumärke.
Politiska partier drabbas ibland av samma problematik. SSU lockade under några år på 90-talet till sig Paolo Roberto och Camilla Henemark, och ingen av dem hade väl egentligen någon grundmurad socialdemokratisk hållning. Stefan Holm var på väg att bli affischnamn för Socialdemokratin för ett par år sedan, och KD rekryterade Lars Adaktusson för att få ett känt namn på förstaplats till EU-parlamentet.
Är detta bra?
Ja, det är nog faktiskt det. Kanske ska ett parti passa sig för att sätta upp allt för politiskt tunna figurer högt upp på listorna i valen (och med det menar jag inte Adaktusson), men i grunden kan det inte vara dåligt att en person använder sitt kändisskap för att lyfta fram politiska frågor de är intresserade av. Något de brinner för. Som i Zlatans fall, där hans egen bakgrund talar direkt till de namn han nu tatuerat in på bröstet.
Ta helgens galningsdåd i Köpenhamn som exempel, eller för den delen vilket som helst av de dåd som på senare år markerat att samhället glidit isär, att allt fler väljer att dela in människor i ”vi” och ”dom”. Tänk er en massiv uppslutning av världens kändisar till stöd för ett öppet och modernt mångkulturellt samhälle. Tänk er att basketspelare, musiker, fotbollsspelare, skådisar, poeter och författare gemensamt ställer sig upp och säger att det får vara nog nu. Att de inte längre vill ha den som sår hat i samhället som sin supporter.
Det skulle kunna ge debatten en helt ny inriktning.
Jesper Bengtsson, chef, Tankesmedjan Tiden
