Socialdemokratisk idéutveckling, kritik och politik sedan 1908.

Ibland är jag rädd att de ständiga referenserna till nazismen i 30-talets Tyskland gör oss blinda för det som sker i dag. Att vi tror att hotet måste se likadant ut som där och då för att vara på allvar. Och även om fascismen faktiskt kom i stövlar och uniform skulle vi kanske ändå inte reagera. Vi har ju fått lära oss att det som hände på 30-talet var ett unikt och obegripligt uttryck för mänsklig ondska, snarare än en möjlig konsekvens av ekonomisk kris.

När jag läser författaren och journalisten Björn Elmbrants bok Innan mörkret faller får jag dock anledning att ompröva min skepsis gentemot mellankrigstiden som referenspunkt. I den första delen skildras det tidiga tyska respektive svenska 30-talet parallellt, och den fascism som kulminerade i Hitlers maktövertagande kontrasteras mot folkhemsprojektets framväxt. Snarare än att beskriva denna tid som något unikt eller främmande gör Elmbrant den kusligt bekant. I ett Tyskland med katastrofhög arbetslöshet och bruna krafter på frammarsch ville varken högern eller socialdemokratin ompröva den liberala ekonomiska politiken. SPD sa nej till den av tyska LO föreslagna planen för offentliga arbeten, och stod handfallna medan arbetslösheten fortsatte att stiga. Allt våldsammare nazistiska attacker mot oönskade grupper blev en del av vardagen. Fattigdomen bredde ut sig, och med den hopplöshet och desperation. Till slut gjorde högerregeringen upp med Hitler och krattade därmed manegen för nazisternas maktövertagande. Kommunistpartiets parlamentsledamöter skickades till läger. Innan den sista omröstningen i parlamentet greps flera SPD-ledamöter, men de som var kvar röstade som enda partigrupp nej till att överlämna den lagstiftande makten till Hitlers regering.

Under läsningen vill man med jämna mellanrum utropa ”Men gör någonting då! Ser ni inte vad som händer?!”, men man vet till slut inte om mottagaren är de sedan länge döda tyska socialdemokratiska företrädarna eller dagens svenska rödgröna regering.

 

I det tidiga 30-talets Sverige bar högerpartiets ungdomsförbund uniform, och högerpressen propagerade för att nazisterna skulle få ha sina möten i fred från SSU:are som krävde debatt eller överröstade talarna. Men här fick nazismen, trots kris och hög arbetslöshet, aldrig något folkligt stöd. I stället blev det socialdemokratin med sin keynesianska ekonomiska politik som kom att dominera. Samtidigt som det tyska parlamentet röstade för att avskaffa sig självt, lade SAP fram sin proposition om offentliga arbeten. Strax före att SPD förbjöds, antog den svenska riksdagen socialdemokratins krispolitik. Medan folkhemsbygget påbörjades här skickades 3000 tyska socialdemokrater samma väg som kommunisterna. Till skillnad från arbetarrörelsen själv gjorde nazisterna ingen skillnad på socialdemokratiska eller kommunistiska partimedlemskap.

Ett genomgående tema är hur den tyska socialdemokratin kunde gå detta fruktansvärda öde till mötes, medan den svenska under samma period inledde vad som skulle komma att bli sex decenniers nästan obrutet regeringsinnehav. Frågan är intressant, men Elmbrants svar präglas tyvärr av en alltför idealistisk historieskrivning för att vara övertygande. SPD:s ovilja att föreslå offentliga investeringar förklaras med att partiet satt fast i en dogmatisk marxistisk föreställning om kapitalismens oundvikliga kollaps, och att man därför hellre inväntade denna än agerade. Den svenska socialdemokratin däremot, personifierad framför allt av Per Albin Hansson och Ernst Wigforss, var handlingskraftig och pragmatisk, och lyckades därför genom en uppgörelse med Bondeförbundet rädda kapitalismen från kollaps och mota fascismen.

Här kan man invända att den svenska socialdemokratins marxism var ungefär som den tyska, men att en idé om kapitalismens nödvändiga kollaps kan fyllas med mycket varierande politiskt innehåll. Keynesianism och radikal krispolitik är fullt förenliga med tanken om att kapitalismen har ett slut, på samma sätt som mer långtgående, socialistiska reformer kan kombineras med denna övertygelse. Orsaken till utvecklingen i Sverige respektive Tyskland kan alltså inte sökas i själva idéerna, utan snarare i de politiska och ekonomiska omständigheter som rådde och de förutsättningar dessa gav, där skillnaderna mellan de båda länderna var stora. Ett exempel är att man i Tyskland nyligen haft en revolution, vars effekter i hög utsträckning fortfarande påverkade samhället. Under revolutionen hade SPD-ledningen våldsamt distanserat sig från de som ville fortsätta upproret, och man hade alltmer blivit en del av etablissemanget. Både vad gäller oviljan till keynesianism och till en mer utvecklad socialistisk politik, är det troligt att SPD-ledningens rädsla för att konfrontera borgerligheten var en viktigare anledning än deras Marxtolkning.

Vi vet också att många i SPD:s politiska och fackliga grenar hade en betydligt mer offensiv hållning. 1931 ingick till exempel 258000 personer i den socialdemokratiskt anknutna självförsvarsorganisationen Reichbanner, som sedan utvecklades till det mer konfrontativa Järnfronten, där bland annat tyska LO och SPD:s ungdomsförbund deltog. Även dessa var marxister. Sådana interna konflikter och allianser försvinner dock när den tyska socialdemokratin framställs som en monolitisk enhet, där skiljelinjen dras mellan SPD och det som benämns som ”kommunistiska revolutionsungar”. Denna förenkling beror på att själva rörelsen lyser med sin frånvaro i Elmbrants historieskrivning. Fokus är på enskilda framträdande personer, vilka tycks existera i en avskild värld av möten och middagar, där någons ordval eller öppnandet av en flaska whiskey vid ett visst tillfälle får stora politiska konsekvenser.

 

I bokens andra del reflekterar Elmbrant över det rådande läget i världen, vilket mynnar ut i ett antal uppmaningar till den som vill förhindra en fascistisk utveckling. En av dessa är att politiken måste ta kontroll över kapitalismen i syfte att bevara den liberala demokratin. Är detta fortfarande möjligt, frågar sig Elmbrant. Det är det säkert, om det vi avser är att få ner arbetslösheten och minska klyftorna. Men historien visar att räddningsaktionerna är konstgjord andning, kriserna är en del av systemet. Ska arbetarrörelsens eviga uppgift vara att tillfälligt stävja dessa, eller att bygga ett samhälle där fascismen inte hänger över oss som ett hot? Trots oviljan att blicka bortom systemets ramar, och trots idealistiska drag, blir boken i dagens klimat ändå radikal. När socialdemokratin uppvisar så grav beröringsskräck med det förflutna att ordet framtid görs till fetisch, menar den att historien har något att lära oss. Detta något är dessutom att budget i balans kan vara en livsfarlig doktrin att hålla fast vid.

 

Kristin Linderoth är medlem av Tiden Magasins redaktionsråd