Socialdemokratin försvagas i närapå varje europeiskt land. Markerar det slutet på sagan om den en gång så framgångsrika, starka rörelsen? Det stora projektet kanske tar slut här. Eller innebär krisläget i själva verket ett nödvändigt väckelserop för ideologisk pånyttfödelse?
När Ernst Wigforss lämnade posten som socialdemokratisk finansminister 1949 började han fundera i större banor. Bortom dagspolitikens snäva horisont. Han upplevde det som att socialdemokratin tappat riktningen i samhällsutvecklingen och mest sysslade med att förvalta statens existerande omfång.
Ungefär samtidigt formulerade Herbert Tingsten, DN:s chefredaktör, en serie artiklar under samma tematiska paraply: ideologiernas död. Det var inte längre relevant att tala om socialism, liberalism och konservatism. Skillnaderna hade slipats ned och nu existerade bara en ny, högre form av konsensus.
Inte konstigt att socialdemokratin stod och stampade. Politiken var ju numera en friktionsfri förvaltningsfråga – en teknikalitet.
Wigforss motsatte sig bilden. Under femtiotalet fyrade han av ett batteri artiklar som målade upp bilden av hur en socialdemokratisk, socialistisk reformagenda skulle kunna se ut. Allra klarast lyser formuleringarna i pamfletten Kan dödläget brytas? från 1959, där Wigforss riktar en ideologisk lans mot de som hävdar att det är omöjligt att lösa arbetslöshetens gordiska knut.
Berättelsen har bäring in i vår egen tid. Varje tid har sina dödgrävare som hävdar att politiken inte är mycket mer än finkalibrering och justering. Än en gång höjs röster för att socialdemokratin saknar ett sammanhängande politiskt projekt. Den en gång så spänstiga rörelsen har tappat kompassen, befinner sig i ett slags ideologiskt limbo.
Vi står inför ett nytt dödläge, den här gången med hotet från högerpopulistiska och fascistiska partier. Socialdemokratin tycks stå handfallen, svarslös. Här som i Europa.
Det finns flera exempel på hur socialdemokratiska partier i Europa närmast kapitulerat inför främlingsfientliga partiers berättelse om invandring och integration. I Danmark valde Socialdemokraterna att rösta för skärpt asyllagstiftning och retoriken i det senaste valet låg mycket nära Fremskrittspartiets.
Magnus Marsdal, grundare av den fackliga tankesmedjan Manifest och författare till flera böcker, är starkt kritisk till socialdemokratins undfallenhet gentemot populistiska och främlingsfientliga partier.
– Att springa efter rasisterna med något slags ”folklig” retorik och utmåla invandraren som syndabock är ett totalhaveri. Både principiellt och pragmatiskt. Säger de 100 flyktingar om året svarar de 100. Säger de noll säger de noll. Det går inte att slå rasisterna på det sättet, det leder bara till en sorts utrotning av den egna identiteten.
Han pekar i stället på att socialdemokratin och vänstern måste hitta det långsiktigt strategiska svaret i intressepolitiken. Genom att samla breda majoriteter, baserade på gemensamma intressen, går det att knyta samman arbetar- och medelklassen.
– Vi måste börja i intressen som förenar, inte splittrar. Det gäller ekonomiska frågor om makt, rättigheter och fördelning, konstaterar Magnus Marsdal och tillägger:
– En socialdemokrati som skapar nya konfliktytor gentemot borgerligheten förflyttar samhällsdebatten till nya poler, där vänstern står samlad och vinner. Att debatten, som nu, går längs den världspolitiska axeln splittrar vänstern och gör främlingsfientliga krafter till vinnare.
Men i land efter land tycks det vara omöjligt för den traditionella vänstern att desarmera högerns och etterhögerns grepp om debatten. Flyktingfrågor överskuggar alla samtal om politik. Det är som om det har etablerats en ny sorts hegemoni som kretsar kring nationalkonservativa, reaktionära och rent rasistiska föreställningar. Magnus Marsdal menar att flyktingfrågan är relevant för att den spelar stor roll för samhällsutvecklingen. Men problemet ligger inte där.
– Den socialdemokratiska partieliten förhindrar aktivt viktiga intressekonflikter – inte minst mellan arbete och kapital – från att uttryckas. Det är i förlängningen en konsekvens av den konsensuspolitik som eu dikterar, menar Magnus Marsdal.
Varför är det så svårt för den europeiska socialdemokratin att formulera en politik baserad på omfördelning, rättvisa och solidaritet i en situation med växande klyftor och social osäkerhet?
– Det finns tre anledningar. För det första på grund av kapitalägarna, som hotar med att flytta produktionen utomlands om skatter och avgifter höjs. Det andra handlar om ideologi och teori. Alltför många inom socialdemokratins ledarskikt runt om i Europa utgår från samma teorier som högern – det är destruktivt.
– Det tredje handlar om en demokratisk försvagning inom de socialdemokratiska partierna. Organisationerna blir apparater för karriärister snarare än folkrörelseverktyg. I Danmark finns exemplet med ”Gucci-Helle”, i Sverige fackets miljonlöner till ledarna. Från den positionen blir det svårt att utveckla en politisk kraft för mobilisering.
Marsdal menar att det närapå kompakta samförståndet kring borgerliga idéer hindrar en strukturell problemförståelse av samhället. Dessutom behövs det ledare och företrädare som lever under sociala villkor som liknar medlemmarnas och medborgarnas. Annars hotas en av arbetarrörelsens viktigaste faktorer för framgångar: identifikationen.
– Lever ledarna med villkor som landets förmögnaste finns risken att de politiska lösningarna bygger på en falsk verklighetsbild. Det gynnar knappast folkflertalet, säger Magnus Marsdal.
Lösningen på socialdemokratins till synes gordiska knut handlar därmed om en större ideologisk strid. Till exempel genom att genomföra principen
att gemensamma resurser enbart ska gå till gemensam välfärd – inte till privata vinster.
– Vi behöver helt enkelt en kampanj för att gemenskap fungerar, avslutar han.
Att socialdemokratin är en dominerande kraft är långt ifrån någon garanti. Pasok, Greklands socialdemokratiska parti, gick från siffror på över 40 procent 2009 till 4,7 procent i valet 2015. Landets väljare vände den traditionella socialdemokratin ryggen och fäste i stället hoppet vid det vänsterpopulistiska Syriza. Då viftade många socialdemokrater i andra europeiska länder undan resultatet som ett tragiskt
undantag – något typiskt grekiskt.
Men det som hände där kan mycket väl hända i andra länder. Risken för en ”pasokifiering” av socialdemokratin är överhängande.
– Visst, Pasok var ett ytterst korrupt och kleptokratiskt parti som knappast gick i takt med verkligheten. Å andra sidan är fackförbundet Kommunal i Sverige också drabbat av en form av pasokifiering just nu, förklarar Magnus Marsdal och fortsätter:
– Om förtroendet för ledarnas moral urholkas kan en organisation implodera snabbare än vi tror. Och när det finns relevanta alternativ som ligger rätt i tiden – som Syriza i Grekland och Podemos i Spanien – kan det gå snabbt.
Varje tid har sina kritiker av socialdemokratin, inte minst från vänster. Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet Kultur, uttryckte nyligen sin bottenlösa besvikelse över Socialdemokraterna under rubriken Ett farväl till den förbannade socialdemokratin. Men varje tid har också sett projektet uppfinnas på nytt, nya idéer ta rot där gamla lett vilse.
Är det kanske rent av nödvändigt? Behövs det ett partipolitiskt svedjebruk – som bränner marken kring de daterade idéerna och ger plats för nya?
För varje tid föder också nya idéer. Den socialdemokratiske teoretikern Anthony Giddens utvecklade under nittiotalet tanken om en tredje väg mellan socialism och kapitalistisk marknadsekonomi. Genomslaget var enormt. S-märkta regeringar i Sverige, Tyskland och Storbritannien accepterade långtgående privatiseringar av ekonomin och fäste stark tilltro till tillväxt i sig snarare än fördelning.
I Storbritannien avreglerades finanssektorn under Tony Blair, i Tyskland drev Gerhard Schröder igenom försvagningar av anställningsskyddet på arbetsmarknaden. Marknaden fick allt friare tyglar med förhoppningen att tillväxten skulle dra med alla, åtminstone så småningom.
Samtidigt hände något med den socialdemokratiska idéutvecklingen. För den tredje vägens fokusering på triangulering – ett strategiskt närmande till högerns politik i centrala frågor – skapade ett ideologiskt tomrum. Att vinna regeringsmakten blev på många sätt viktigare än vad den reformistiska portföljen skulle fyllas med. Tomrummet illustrerades kanske tydligast av statsminister Göran Persson under valet 2006, när han meddelade att ”jobben kommer”. Kurvorna pekade ju uppåt. Vänta bara så ska det lösa sig.
Christian Krell vid den socialdemokratiska tankesmedjan Friedrich Ebert Stiftung i Tyskland menar att nittiotalets extrema fixering vid den tredje vägen var skadlig. Resultatet blev en socialdemokrati med en övertro på marknadens lösningar.
– Den tredje vägen fungerade bra när det gäller att vinna val. Men den fungerar mindre bra i den meningen att fokuseringen på att avreglerade ekonomier skulle generera tillväxt och bättre, friare liv för alla. Jag skulle säga att idén om den tredje vägen i allra högsta grad är en produkt av nittiotalet och inte passar vår tids utmaningar.
Arvet från nittiotalet formade en socialdemokrati som fäste mindre vikt vid traditionella frågor om klass och fördelning. Nu krävs rörelser som återigen fixerar blicken vid ekonomiska orättvisor, menar Christian Krell.
– Oreglerade marknader är dysfunktionella och leder till instabilitet, ojämlikhet och kriser. Nu måste vi återigen bädda in dem i det politiska livet så att de verkar för ett bredare allmänintresse. Den växande ojämlikheten är utan tvekan socialdemokratins viktigaste utmaning. Det handlar inte bara om inkomster och förmögenheter i sig, utan lika mycket när det gäller att mobilisera väljare.
– För när det gäller socialdemokratin som politisk rörelse är det uppenbart att många väljare tappat en skrämmande stor andel förtroende för dessa partier. Folk hör våra budskap och håller ofta med om värderingar och mål, men de är desto tveksammare till att det är möjligt att genomföra dem.
Bilden av Tysklands socialdemokratiska parti, spd, är splittrad. Å ena sidan styr partiet i flera regioner, i Hamburg med 46,7 procent av rösterna. Å andra sidan ger nationella mätningar partiet omkring 25 procent, ett historiskt lågt resultat. Samtidigt, liksom i Sverige, är landets höger delad i synen på migration och invandring. Och för första gången sedan andra världskriget har ett högerpopulistiskt parti, Alternativ
för Tyskland (afd), framgångar i opinionsmätningar. Mycket tyder på att partiet rent av tar plats i Bundestag vid nästa val.
Exemplet känns igen. I land efter land kläms socialdemokratiska partier mellan högerpopulism och traditionell höger. Den organiserade fascismen och nationalkonservatismen är det största hotet mot socialdemokratin på närmare ett sekel.
Industriarbetarklassen, arbetarrörelsens historiska bas, har fragmenterats och tidigare gemensamma intressen alltmer luckrats upp. Den brittiske utvecklingsekonomen Guy Standing kallar vår tids nya under- och arbetarklass för prekariat, ett begrepp som är tänkt att fånga en otrygg och uppdelad arbetsmarknad.
Klassorganiseringen har luckrats upp och traditionell arbetarklass fångas ofta upp av Front National i Frankrike, Dansk folkeparti i Danmark och Sverigedemokraterna i Sverige. Standings slutsats är att morgondagens mest framgångsrika partier är de som inser sprängkraften i prekariatet – och drar nytta av det.
Ibland pekas globaliseringen ut som den viktigaste orsaken till socialdemokratins och vänsterns tillbakagång. I ett läge där det ekonomiska kapitalet globaliserats och förflyttat makt från enskilda länder till globala koncerner behövs motkrafter. Demokratin har helt enkelt halkat efter kapitalismen – politiken lever kvar med gårdagens verktygslåda i en i grunden förändrad värld. Det är som om den en gång så snabbrörliga och intuitiva socialdemokratin går i ofas med samtiden. Famlar efter svar. Det är tydligt att det saknas en berättelse och en reformagenda för en politik bortom nationalstatens krympta verktygslåda.
– Jag är fullständigt övertygad om att den supranationella, överstatliga, nivån är den bästa för att svara på socialdemokratins utmaningar i en globaliserad värld. Tyvärr har de senaste årens finans- och skuldkris bromsat den europeiska integrationens momentum. Men därmed inte sagt att det är omöjligt för progressiva krafter att presentera alternativ för ett öppnare och rättvisare Europa, säger Christian Krell.
– Först då är det möjligt att skapa en vision av ett samhälle där vi lever i solidaritet med varandra, snarare än splittring och rädsla.
Det råder knappast brist på frågor som behöver röda svar. I en tid när allt fler upplever stress och press i arbetslivet är det dags att börja nysta i frågan om hur vi kan öka makten och demokratin i arbetslivet. Platsen där vi tillbringar åtta timmar om dagen är på tok för viktig för att lämna åt arbetsgivarens nycker. På samma sätt behöver den ekonomiska doktrin som kilades fast under nittiotalets åtstramningsdagar ifrågasättas – och ersättas.
Det krävs både ett bredare och mer radikalt samtal om vad vi egentligen har ekonomin till. En socialdemokratisk politik kan inte vara reducerad till att enbart fördela producerat välstånd, den måste även intressera sig för hur det uppstår. Annorlunda uttryckt: ekonomi och politik är inte enbart kvantitativa begrepp, de kan lika mycket mätas kvalitativt i hur människor mår och uppfattar sin tillvaro.
Grundfrågan är om vår tids socialdemokrati har något existensberättigande – ett raison d’être. Om inte – varför finns den i så fall?
Å andra sidan: Bara det faktum att socialdemokratin väcker så starka känslor hos så många är ett tecken på att den behövs. Både bland väljare och politiska motståndare är socialdemokratin något att förhålla sig till, en hatkärlek som i skiftande grad betonar det första eller andra ledet i ordet.
Men ingen politisk rörelse existerar i ett vakuum, i ett tomrum isolerat från då- och nutid. Med den franska författaren Simone Weils ord:
”Om man inte känner till det förflutna så förstår man inte nutiden, och är heller inte lämplig att forma framtiden.”
Dagens krisrubriker har nämligen sina historiska paralleller, både i Sverige och hela Europa. Framgången för en politisk rörelse är inte bunden av naturen, den är resultatet av gemensamma ansträngningar och ett konsekvent arbete för att placera reformerna i främsta ledet. Lika lite som socialdemokratin var död på femtiotalet är den det i dag. Men det är allvar nu. För de partier som duckar för samtidens stora
frågor är dömda att dö. De som förmår greppa och förändras har framtiden för sig.
Det saknas inte jordmån för nya idéer. När näringen tar slut på en plats är det dags att hitta en ny. Svaret på dagens politiska spörsmål finns inte i gårdagens manualer. Snarare behöver vi lyfta blicken mot det som Wigforss kallade provisoriska utopier. Riktningar dit politikens alla ansträngningar kan riktas. Först då är det möjligt för socialdemokratin att få bukt på den där fladdrande kompassnålen igen.
Daniel Mathisen
är frilansjournalist och medlem i Tidens redaktion
