Socialdemokratisk idéutveckling, kritik och politik sedan 1908.

Det finns mycket att invända mot liberalismen, både som idé och (kanske framför allt) som praktik.

De senaste decenniernas ensidiga fokus på ekonomisk liberalism är en sådan invändning, en viss oförmåga att se klassamhället och dess avigsidor en annan. Den pekpinniga, rektorsmentaliteten i utbildningsfrågor en tredje.

Antar att det är därför jag är socialdemokrat.

Men det finns mycket som talar till liberalismens fördel. Många områden där socialdemokratin skulle kunna lära sig av liberalismen som idéströmning.

Det första handlar om att liberalismen är fast rotad i ett antal individuella rättigheter och ett tydligt frihetsideal. Rätten att säga och tycka vad man vill (yttrandefriheten), rätten till personlig integritet (individens frihet), rätten att starta föreningar, driva organisationer och bekänna sig till den religion man föredrar (förenings- och religionsfriheten).

Det är förstås sant att även socialdemokratin är bärare av dessa friheter. Historiskt flödar liberalismen och socialdemokratin ur samma upprorskälla mot det gamla förtryckarsamhället.

Men socialdemokratin är i högre grad inte bara en idé om hur samhället bör vara organiserat utan också ett maktparti, som genom regerandet kommit att liera sig med strukturerna. Det har gett beslutspotens, men har också gjort det enklare att agera »storebror« och ibland låta systemen gå före det som är bäst för den enskilde.

Även liberala partier gör ofta detta när de har makten, och båda skulle i det läget behöva en påminnelse om sitt liberala frihetliga arv.

För det andra Europa. Liberaler har, i alla fall i den svenska debatten, länge haft enklare att köpa tanken på att Europa behöver en federal struktur för att fungera politiskt. På ett plan har det handlat om en i grunden mer positiv syn på EU-samarbetet. Även när opinionen varit mer EU-skeptisk och andra politiska grupper har tonat ned EU-spåret för att inte tappa väljare har liberaler stått på barrikaderna och hävdat Europatanken. Den inopportuna, idéburna hållningen är sympatisk för mig, som står till vänster men som också anser att politiken och demokratin måste ta ett kliv utanför nationalstatens gränser för att inte bli helt överspelad av de globala marknadskrafterna.

För det tredje har liberaler ( i alla fall vissa av dem, och i huvudsak de som kallar sig socialliberaler) lättare att navigera i det politiska landskap som uppstått längs den så kallade GAL-TAN-skalan. En liberal som Justin Trudeau i Kanada eller Macron i Frankrike betonar minoriteters rättigheter, feminism och HBTQ-frågor på ett sätt som många socialdemokrater skulle kunna lära av.

Även här finns det ett gemensamt arv. Ett arv som bottnar i en förmåga att tala om både kollektiva intressen och individuella rättigheter. Det slarvas ofta bort, både av socialdemokrater och liberaler, men det är aldrig helt borta från debatten, och i dag, när konservativa och auktoritära krafter har ett fast grepp om samtalet, den politiska dagordningen, är det ett arv med enorm sprängkraft.

Jesper Bengtsson

Chef, Tankesmedjan Tiden