Skolmarknadens »valfrihet« minskar elevens frihet att forma sin framtid. Den skapar en sorterad och ojämlik skola och driver på en samhällsutveckling stick i stäv med det som alltid varit socialdemokratins mål. Socialdemokratiska partiet måste våga avveckla skolmarknaden.
Skolan – en spjutspets mot framtiden. Så klarsynt formulerade Olof Palme skolans roll under en riksdagsdebatt inför grundskolereformen 1962. Hans ord gäller tyvärr även när skolan inte fungerar på ett bra sätt. Dagens skolmarknad är inte bara dålig här och nu. Den bäddar också för problem i framtiden, eftersom skolan formar dem som ska ta vid.
Dagens skolmarknad, med det så kallade fria skolvalet, leder till en allt mer segregerad skola. Synliga minoriteter skiljs från majoritetsbefolkningen. Studieinriktade elever skiljs från elever med större utmaningar att klara skolan. Barn från högutbildade familjer skiljs från barn till lågutbildade. Sortering och isolering undergräver tillit, förståelse, samhörighet, solidaritet, det nödvändiga kittet för ett gott samhälle där människor känner sig fria och känner respekt och omsorg om varandra.
En skolmarknad ger även dålig hushållning med resurser och dålig måluppfyllelse. En olikvärdig skola undergräver på ett genomgripande sätt en socialt och ekonomiskt hållbar utveckling och är oförenligt med socialdemokratins mål. Därför måste marknadsstyrningen av skolan avvecklas. Pedagogik utvecklar skolan, det gör inte marknaden.
De senaste fem åren har friskolornas andel av eleverna i grundskolan ökat med 31 procent och det är de vinstsyftande koncernerna som växer, inte de som främst bygger på en pedagogisk idé. Skolan omvandlas alltmer till en marknad med koncerner som konkurrerar om eleverna och som satsar på att öka sina marknadsandelar där de finner lönsamhet. Vi ser främst tre avigsidor med marknadsstyrningen: misshushållningen med resurser, splittringen av samhället och en ojämlik skola.
- Marknadsstyrning ger misshushållning
Under 2000-talet har de flesta kommunala skolor upplevt återkommande besparingar, bland annat på bibliotek och på speciallärare samt krav på större klasser och utökad undervisningstid för lärarna. Pressen på lärare har ökat. De senaste fem åren har sjukskrivningar på grund av psykiska diagnoser ökat med över 60 procent för lärare. Men de ekonomiska boksluten visar en helt annan bild: resurserna per elev i grundskolan har ökat med över 40 procent realt under 2000-talet.
Hur är detta möjligt? Mycket pengar går åt, samtidigt som det råder stor resursbrist på många skolor. En rimlig förklaring är att rådande skolsystem skapar en ineffektiv resursanvändning. Lagstiftarna har gjort marknad av skolan med åtföljande konkurrens om skattepengar, lönsamma elever och behöriga lärare.
När kommunala och privata skolor konkurrerar med varandra om de offentliga medlen undergrävs kommunens möjlighet till ett rationellt resursutnyttjande. I takt med att den privata verksamheten växer förlorar kommunerna befogenheter att styra sin egen skolorganisation, men står samtidigt kvar med utbudsansvaret, att se till att alla elever har en skolplats. Ansvar utan befogenheter ger inte en effektiv organisation.
Dessutom tvingar lagstiftningen kommunerna att ge för mycket skattemedel till den växande friskolesektorn. Varje elevplats på en fristående skola ersätts med snittkostnaden för den kommunala skolan. Men en koncern kan välja en utbudsnivå som säkrar fyllda klasser och fylld skola samt starta när en fördelaktig lokal blir tillgänglig. Medan kommunen ska erbjuda alla plats, både år med stora elevkullar och år med små och i alla delar av kommunen.
När kommunens kostnad per elev ökar för att nya skollokaler byggs i nya bostadsområden måste ersättningen höjas i motsvarande grad till de fri-stående skolorna. Dessa orimligheter påvisade Uppsala redan 2008 i sitt remissvar på propositionen Offentliga bidrag på lika villkor. Där framhölls också att friskolorna överkompenseras för momsen. 6 procent måste betalas ut, trots att kostnaden är under 3 procent. Bara momskompensationen ger årligen dryga miljarden för mycket i utbetalningar till de fristående skolorna.
Därtill har flera vinstsyftande koncerner profiler som lockar mer självgående elever medan kommunen får ta ansvar för de mer behövande. De miljarder som går till vinster och värdeökningar hos friskolekoncernerna kanske inte främst kommer sig av underlåtenheter vad gäller kvalitet, utan snarare av att de 36 miljarder per år som går till fristående skolverksamhet innehåller olika former av överkompensation.
- »Fria« skolvalet splittrar samhället
En skola som styrs av föräldrarnas val blir en sorterad skola och en sorterad skola ger ett splittrat samhälle. De flesta föräldrar vill inte ha en ensidigt sammansatt skola, men på sikt riskerar summan av alla enskilda val att leda till just det. För ställs man inför ett val, så väljer de flesta att själva tillhöra majoriteten och därmed blir det på sikt mer segregerat än de flesta egentligen vill.Familjer som tillhör majoritetsbefolkningen väljer bort skolor med synliga minoriteter, och högutbildade föräldrar vill inte skicka sina barn till skolor med »lågstatuselever«. Senast bekräftat i Anna Ambroses avhandling om hur familjer resonerar vid val av skola. Genom denna flykt får de bortvalda skolorna en högre koncentration av »lågstatuselever« varpå ytterligare några familjer väljer bort dessa skolor.
På så vis blir skolorna alltmer segregerade för varje läsår. Sortering sker också genom att mer självgående elever väljer bort skolor med låga betygsresultat till förmån för skolor med höga. Och har man svårigheter i skolan väljer man inte en skola med mest högpresterande elever, för vem vill alltid vara sämst? Lika söker lika och ju mer sorterade skolorna blir, desto fler söker sig till sina likar.
I takt med att friskolorna växer tvingas kommuner att gå från möjlig-heten att välja annan grundskola till ett obligatoriskt skolval. Så blir det när den kommunala marknadsandelen minskat så pass att kommunen inte längre kan erbjuda alla elever en anvisad skola. När kommuner därmed tvingar familjerna att välja ökar skolsegregationen, visar forskning av nationalekonomerna Danny Kessel och Elisabeth Olme, liksom våra erfarenheter i Uppsala.
- Konkurrensen eroderar likvärdigheten och bidrar till ojämlikhet
Konkurrensen om eleverna skapar vinnare och förlorare. Förlorare blir bortvalda skolor främst på landsbygden och i ytterområden, skolor med lägre betygsresultat och skolor vars elever anses ha lägre status. Med färre elever går dessa skolor miste om elevpengen som följer med varje elev och kostnaden utslaget per elev stiger när klasserna inte kan fyllas. Skolorna tenderar att få en mer krävande elevsammansättning, samtidigt som den minskade tilldelningen tvingar dem att dra ner på stödresurserna. Skolorna blir alltmer olikvärdiga och förlorarskolorna får orimliga förutsättningar att klara sitt uppdrag. Desto viktigare blir det då, för dem som kan, att välja bort dessa skolor.
Skolmarknaden leder inte till ett jämviktsläge utan snarare till en ond cirkel för de skolor som inte är vinnare i konkurrensen. Från borgerligt håll brukar man argumentera för att detta är ett tecken på att kommunerna brister i sin planering. Men marknadsstyrningen minimerar kommunernas handlingsutrymme. Kommunerna har det yttersta ansvaret för att alla elever får en likvärdig start i livet men har fråntagits makten att planera och styra.
Konkurrensen om lärarna spär också på ojämlikheten. Det har länge varit svårt att få de bästa lärarna dit de bäst behövs. I takt med att lärarbristen ökar och att skolkoncernerna expanderar, hårdnar konkurrensen om behöriga lärare och situationen är nu ohållbar för många skolor, särskilt i utsatta områden. För vem väljer att jobba på en skola eller förskola som har orimliga förutsättningar att klara sitt uppdrag, när det finns gott om andra erbjudanden?
Behöriga lärare borde ses som en knapp resurs att vårda och hushålla med för allas bästa. I stället leder konkurrensen till att de elever som har det bäst förspänt får flest behöriga lärare, samtidigt som de elever som har de största utmaningarna oftare drabbas av hög personalomsättning, obehöriga lärare och vakanser.
”Fria” skolvalet görs till en helig ko
Är bristande effektivitet, samhällssplittring och olikvärdig skola det pris vi måste betala i valfrihetens namn? Svenskt Näringsliv hävdar det. Vi häv-dar motsatsen. Det är ett för stort offer för ett tveksamt resultat. Det finns andra lösningar.
Det kallas det »fria« skolvalet. Ja visst är det fritt att »välja« vilken skola man vill. Men det är inte fritt att få komma till vilken skola man vill. När allt fler väljer bort den närmaste skolan och när skolorna blir alltmer olikvärdiga ökar andelen elever som inte får den skola de valt i första hand. När skolorna blir mer olikvärdiga är det fler elever som går i en skola de inte upplever som bra. De flesta önskar en bra skola i sin närhet. När vissa skolor blir förlorarskolor är det färre som kan få en både bra och nära skola. Skolorna blir ju dessutom med tiden mer ensidigt sammansatta än flertalet vill.
Valfrihet har fler dimensioner än val av skola. Att alla skolor till exempel erbjuder en skolkör med en utbildad körledare ger många fler möjligheten att välja körsång än att en av tio som söker till musikklass kommer in. Att gå i en blandad klass kan ge mer frihet att välja hur man ska vara än att gå i en ensidigt sammansatt klass. I Nyköpings kommunala högstadium, där man skapat en optimal blandning, vittnar elever om större frihet att vara sig själva och slippa pressen att vara lika de andra från den egna gruppen.
Ett skolsystem som skapar skolor som är en mötesplats för mångfald i olika dimensioner bäddar för tolerans och öppenhet. Det ger valfrihet att vara den du vill. Optimalt är skolan en plats där det inte spelar någon roll vilken bakgrund du har, för hur du kan vara, med vem du kan vara och vilken framtid du kan skapa dig. Detta är en helt annan sorts frihet som är värd att kämpa för. En frihet till att förverkliga sig själv och att få bästa möjliga stöd för kunskap och utveckling – för alla. Är inte denna frihet mera värd än möjligheten att önska vilken skola man vill komma till?
För gymnasiet kan valfriheten även gälla tillgången till ett brett utbud av program med jämn och hög kvalitet. Valfrihet handlar också om alternativa utbildningsvägar som vuxenutbildning och folkhögskola samt rätten till tjänstledigt för studier. Valfrihet handlar om kostnadsfria högskoleutbildningar och tillgång till studiestöd. Förutsättningar för en valfrihet som socialdemokrater gått i bräschen för.
Socialdemokraterna måste även denna gång visa mod och självförtroende. Den nu rådande skollagstiftningen bör snarast ersättas med en ny. Ambitionen om en jämlik och demokratiskt styrd skola för allas bästa bör vara lika angelägen i dag som när grundskolan infördes.
Bengt Sandblad, var tidigare ordförande (S) respektive vice ordförande i barn och ungdomsnämnden, Uppsala 2003–2014
Boel Vallgårda, var tidigare tjänsteman under samma nämnd 2003–2014, samt författare till SKL:s skrift om socioekonomisk resursfördelning till skolor
