”Eftersom vi hela tiden tvingas in i försvarsposition försvinner chansen att uttrycka visioner. Och så småningom också förmågan att ens ha visioner. Plötsligt hör man sig själv försvara ett samhälle man inte alls vill försvara, bara för att de som sätter agendan vill ha ett ännu slutnare samhälle. Så har det varit länge, så pass länge att sådant som borde vara en självklarhet hela tiden är hotat.”
En vecka innan påsk landar poeten Emil Jensens träffande och smärtsamma samtidsspaning på min hallmatta, och jag tänker direkt på socialdemokratins förhållande till välfärden. Istället för att ägna vår energi åt att stärka och utveckla får vi lägga all tid på att försvara det redan hårt sargade från riskkapitalister eller nedskärningsgalna högerpolitiker. Så har det varit så länge att vi tycks ha glömt vad välfärden faktiskt var. Att de tjänster medborgarna erbjöds redan var kvalitetsgaranterade och i ordning och reda eftersom de inte hade något annat syfte än att vara till för just medborgarna. Att vi knöts till varandra genom ömsesidigt beroende och att många olika sorters människor därmed också knöts till ett socialdemokratiskt jämlikhetsprojekt. Att välfärden utjämnade skillnader mellan klasser och mellan kön och gav miljoner kvinnor möjligheter som bara de som kunnat köpa sin frihet tidigare haft. Att den stärkte arbetarklassen ekonomiskt och socialt men också politiskt genom att peka framåt mot andra sätt att organisera samhället.
Nu går Socialdemokraterna till kongress, och välfärdens organisering är utan tvekan den helt avgörande frågan ombuden har att hantera, oavsett om partiledningen vill ge sken av att det bara är en av många dagordningspunkter. Liksom inför de senaste kongresserna antyder journalisterna att ledningens trovärdighet står på spel om kongressen skulle besluta något annat än det som läggs fram av partistyrelsen. Nervöst ska vi börja tänka att vi kanske förlorar valet om inte partistyrelsens linje vinner. Trots att en överväldigande majoritet av medborgarna vill se ett slut på dräneringen av våra gemensamma resurser. Och vad säger egentligen utpressningsretoriken om misstroendevotum om politikens förutsättningar? Om värdet av de över 100 000 människor som tillsammans utgör partiet? Om värdet av att överhuvudtaget ha kongresser?
Att ingen vill desavouera företrädarna för det parti man dagligen ger blod, svett och tårar är självklart. Men en folkrörelses uppgift är faktiskt att driva sitt ledarskikt framför sig. Och en partilednings uppgift är att fånga upp de stämningar som råder ute i landet, hitta kompromisser som håller ihop rörelsen och sedan formulera politik som gärna utmanar rörelsen till vidare frammarsch och som står i skarp kontrast till motståndarens linje och därmed kan vinna val. I partiet finns sedan länge en massiv trötthet på den riktning socialdemokratin – ja, hela det politiska landskapet – tagit. Det postpolitiska tillståndet har inget annat att erbjuda oss än apati eller missnöje och en stadigt krympande socialdemokrati. När kollektiva konflikter om hur samhällets välstånd ska fördelas sopats under mattan flyr vi till privat konsumtion, konkurrens eller främlingshat. Ingen i arbetarrörelsen vill väl ha det så? LO-kongressens non-profitlinje är den kompromisslinje som kan hålla ihop rörelsen. Den balanserar mellan de som vill se en välfärd helt i offentlig regi med möjlighet såväl till kollektivt inflytande som brukarinflytande och de som tror att inslag som kooperativ och andra icke-vinstdrivande privata initiativ är nödvändiga för att åstadkomma mångfald. Att närma sig denna kompromisslinje vore att ta ansvar. Det är också den enda vägen om man vill skapa en tydlig konfliktyta mot borgerligheten och återfå förtroendet hos de som inte längre ser någon mening i politiken.
”De människor som drar politiska, sociala eller ekonomiska fördelar av dagens maktstrukturer har också mycket att vinna på att de bevaras.” Så står det i det förslag till nytt partiprogram som kongressen har att ta ställning till. Det är ett enkelt, om än försiktigt, sätt att beskriva den klasskonflikt som utgör grunden för kampen om välfärden. Den som gör att Urban Bäckström på Svenskt Näringsliv kommer att kalla alla förslag som inte innebär fortsatt ökad makt åt kapitalet för ett hot mot den fria företagsamheten eller ett nytt löntagarfondsförslag. Det är hans uppgift. Vår uppgift är däremot inte att garantera honom att det i praktiken inte kommer att bli någon skillnad med vår politik. Vår uppgift är att – just med vetskapen om att deras kritik blir ungefär densamma oavsett vad vi lägger fram – presentera något som verkligen gör skillnad. Kvalitetskontroller och ordning-och-reda-retorik är ju bara en del av den nyliberala styrningskonst som gör att personal i välfärden inte tillåts göra ett bra jobb, och att misstron i samhället ökar.
Ni som är ombud på partikongressen har en historisk möjlighet. Ta den. Våga. Ge er själva chansen att berätta för barnbarnen att ni var på plats när det vände. När socialdemokratin efter decennier av misslyckad trianguleringspolitik bröt med den självpålagda våta filt som på sikt dödar allt engagemang. Gör det möjligt för oss att i åtminstone en fråga slippa försvara smulor, och istället kunna ta ett kliv framåt.
Argumenten har vi. Den enda frågan nu är egentligen: Är kongressen redo att gå till beslut?
Kristin Linderoth, Tidens redaktion
