Arga unga män som hatar på nätet tog sig an tv-spelsindustrin, men framgången uteblev. I stället fångades de upp av Breitbart och näthatarhögern nådde sin största framgång hittills – Trump blev president. Men går det att stoppa Alt Right-rörelsen? Ja, med en tydlig socialdemokratisk politik menar Björn Åkerblom.
Det var nog få som under sensommaren 2013 förstod exakt hur långt det skulle gå när GamerGate-rörelsen briserade som en granat i tv-spelsindustrin.
GamerGate var en hashtag i sociala medier, och på samma gång en politisk rörelse och ett stridsrop. Tv-spelsfans som vände sig mot en flera år lång process av ökad inkludering och mångfald, både i spelens innehåll och bland deras utvecklare, organiserade och utförde koordinerade attacker med hot och trakasserier mot enskilda.
Feminister och antirasister var de huvudsakliga målen; individuella spelskapare, journalister och skribenter som argumenterat mot eurocentrism och heteronormativitet i spelvärlden. Deras allierade, arbetsgivare och annonsörer blev också utsatta.
Det var en helt ny form av onlineaktivism, där en svärm av hatbudskap var tänkta att demoralisera, tysta och fördriva alla progressiva röster från spelindustrin.
Nu, snart fyra år senare, har de taktiker som arbetades fram under GamerGate hjälpt till att driva fram USA:s första högerpopulistiska president. Vi har viktiga lärdomar att dra av den utvecklingen.
Mångfald var lovligt byte
Missnöjet var fabricerat från början till slut. En oberoende amerikansk spelutvecklares kärleksrelation havererade. Eftersom hon var kvinna kunde hennes expojkväns svartsjuka slå rot i den redan gravt sexistiska och mansdominerade mylla som omgärdar spelindustrin.
Narrativet tog fart: Spelpressen var korrupt och arbetade i kollusion med spelutvecklare för att skapa politiskt korrekta spel som ingen ville spela av rent ideologiska skäl. Rörelsen tog sitt namn från en hashtag på Twitter som menade att den upplevda bristen på pressetik i tv-spelsjournalism liknade Watergateskandalen: GamerGate.
Medan GamerGate-rörelsen utåt sett talade om en fri marknad, yttrandefrihet för spelutvecklare och vikten av pressetik, riktade de koordinerade kampanjer med hot och trakasserier mot enskilda personer; journalister, spelutvecklare och skribenter som var misshagliga för dem. Målet var att stora svärmar av nätbaserade påhopp skulle skrämma dem till tystnad.
Deltagarna var anonyma och använde ofta flera olika konton för att kunna ge intryck av att vara fler än de egentligen var. Kvinnor, HBTQ-personer samt etniska och religiösa minoriteter var de primära målen, men alla som uttalade sig om betydelsen av mångfald var lovligt byte.
Gamers som vant sig vid att vara världens mitt och alltings mått såg varje spelbar rasifierad karaktär, varje dialog om kärlek utanför en strikt normativ heterosexuell definition, som ett påhopp på sina egna rättigheter. GamerGate samlade dessa gamers på gemensamma forum och koordinerade deras aktioner.
Utöver att skada och ärra enskilda individer åstadkom GamerGate-rörelsen inte särskilt mycket för att förändra tv-spelsvärlden. De annonsörer som lurades av GamerGates desinformationskampanjer kom snart tillbaka och de som hårdast utsattes för trakasserier och hot orkade alla i slutändan att fortsätta. Spelutvecklare världen över valde solidaritet med sina kollegor framför populism inför en organiserad cybermobb. GamerGate representerade helt enkelt inte en tillräckligt stor grupp konsumenter för att utöva påtryckningar på de faktiska spelen.
Men bland de krafter som koordinerade de vita unga männens raseri under GamerGate, var syftet däremot ett annat.
För den amerikanska högerpopulistiska sajten Breitbart var GamerGate en guldgruva. En svartsjuk expojkvän hade exponerat existensen av en enorm reservoar av vanmäktig vrede. Den hade bara saknat ett utlopp. Och mer än så; reservoaren bestod av outtröttliga anonyma aktivister, de koordinerade sig själva i grupp och kunde angripa sina motståndare som en bisvärm. Varje stick i sig ansågs ofarligt och varje individ i svärmen kunde frånsäga sig allt ansvar för vad alla andra gjorde. Inte ens när den öppet nazistiska nättidningen Stormfront tog GamerGates parti vändes aktivisternas frenesi till självkritik.
I dag är Breitbarts chefredaktör, Steve Bannon, Trumps chefsrådgivare.
Maskuliniteten den nyfascistiska rörelsen
Varifrån kommer då den här »naturkraften« som Breitbart lärde sig utnyttja?
En analys som ofta kommer som ett brev på posten när den nyfascistiska rörelsen diskuteras, är tanken på högerextremisten som en radikaliserad, outbildad man som bor på landsbygden och har förlorat jobbet till globaliseringen och hustrun till jämställd-heten. Så var aldrig fallet med GamerGate-rörelsen, och det är heller inte en korrekt beskrivning av den »alt-right« som följde i dess spår.
Rörelsen är mansdominerad, en överväldigande majoritet är vita män, ofta yngre än 35. De har ofta en inneboende känsla av att inneha vissa rättigheter. Rätten till ekonomisk framgång, rätt till respekt, rätt till kvinnor. De är ofta högutbildade och har förmågan att vända sina kunskaper inom allt ifrån biologi till sociologi till juridik och logik till att argumentera för sin världsbild.
Men de bär också på en känsla av misslyckande. Av att, på något sätt, ha blivit berövade något som skulle varit deras. Många av dem söker sig till likasinnade på nätet; de går till forum och spel och blir där övertygade om att det fria ordet är attackerat av vänstervridna identitetspolitiker. Därför måste den vita mannens perspektiv försvaras med hjälp av hot och trakasserier mot dem som i deras ögon har berövat dem deras rättigheter. De går till forum för att utbyta raggningsknep och blir samtidigt övertygade om att feminismen kastrerar och avmaskuliniserar män.
Kärnan i deras aktivism är en sårad manlighet. En radikal reaktionär rörelse, exemplifierad tydligast genom Breitbart (även om det finns flera andra exempel) har tagit plats i det offentliga rummet på nätet och i många av dess slutna, mansdominerade rum. De använder dessa platser för att radikalisera och rekrytera; förvandla missnöje till panik och raseri.
Det kanske är en milt roande ironi i sammanhanget att denna strömning, som högljutt förkastar det de kallar identitetspolitik, i så hög grad ägnar sig åt sin egen identitetspolitik.
Paralleller till Sverige
I usa har utvecklingen gått fort. Från att ha varit en ytterlighetsposition i den absoluta periferin, har den så kallat »alt right«-rörelsen tagit sig in i maktens absoluta hjärta, i form av Breitbarts Steve Bannon.
Finns det några paralleller att dra till Sverige?
Enligt en undersökning genomförd av Sveriges Radio och Tidningsutgivarna under 2016 har var tredje svensk journalist hotats. De som oftast hotar är enskilda individer, på andra plats kommer hot från högerextrema grupper.
Enligt undersökningen tar hoten en distinkt annan karaktär när de riktas till kvinnor.
GamerGate-rörelsen var ett pilotprojekt för en ny nätbaserad högerpopulism. Den arbetade fram ett par viktiga principer: Att organisera inåt i slutna rum, för att sedan agera utåt. Att agera enligt en svärmmentalitet för att både sänka trösklarna för enskilda aktivister att begå övergrepp och för att överväldiga motståndarna. Och att skapa en social sfär där attacker mot meningsmotståndare skapar gemenskap och blir ett sätt för aktivisterna att förtjäna varandras respekt.
Många av de här dragen finns redan i Sveriges högerextrema kretsar. Näthat riktas och släpps loss från ett litet antal sidor och grupper i sociala medier, och aktivister med stort engagemang kan lägga ner mycket tid och energi på att attackera meningsmotståndare.
Det är ingen överdrift att säga att i och med Sverigedemokraterna har kommentarsfälten flyttat in i riksdagen.
Den parlamentariska grenen är inte isolerad; på samma sätt som »alt right«-rörelsen mobiliserade ensamma unga män i usa för Trump, finns det ett underförstått stöd för sd i varje kommentarsfält och Facebookgrupper där rasistiska kommentarer tillåts sätta dagordningen.
Vägen Framåt
Hur ska man då bemöta den digitaliserade högerextremismen?
Till att börja med genom att inte överge ett enda medium. Innehavarare av kommentarsfält ansvarar för innehållet på dem. De måste modereras och ansvar måste kunna utkrävas för de som inte modererar dem.
Den här nätbaserade populismen är en social rörelse; dess medlemmar börjar sällan som fullt utblommade rasideologer. De börjar som arbetslösa, ensamma och frustrerade. Arbetarrörelsen måste erbjuda ett sammanhang och en gemenskap för de som är vilse och utsatta, de som kommit i kläm när globaliseringens vinster fördelats ojämlikt. Ett narrativ om hur förbättring ska kunna ske är bra och nödvändigt,
men det måste också till rum där människor som annars kunde fallit till föga för lockelsen med enkla lösningar till komplexa problem kan hitta en ny kontext.
Alt Right-rörelsen är inte ostoppbar, inte ens med Donald Trump i Vita huset – men den kräver att vi slår vakt om de värden som först byggde arbetarrörelsen. Politik för arbetare handlar inte bara om att förflytta arbetsmarknadspolitiska marginaler; politik för arbetare handlar om ett sätt att förstå världen som inte är uppdelat mellan vinnare och förlorare.
Politik för arbetare handlar om att bygga en jämställd värld, och det är så vi kan stoppa Alt Right-rörelsen.
Text: Björn Åkerblom, är medlem i Tidens redaktionsråd
