Socialdemokratin och tillväxten


MÅNDAG 20 DECEMBER 2010: Jag har varit förbryllad över det sätt varpå en del eftervalsdebattörer valt att lyfta fram ett antal förvisso framgångsrika socialdemokratiska kommunalråd, som satsar på samarbete med det lokala företagandet för fler jobb i kommunen. Det har framställts som något nytt och modernt, i kontrast till partiet i övrigt som, underförstått, inte begriper det.
Det förbryllande är dock att dessa förvisso kompetenta S-företrädare inte gjort något annat än vad starka socialdemokratiska kommunalpolitiker gjort i alla tider.
Nu har jag upphört att vara förbryllad, skriver Arbetarrörelsens Tankesmedjas utredningschef Anne-Marie Lindgren i VECKANS ANALYS.

Jag har varit förbryllad över det sätt varpå en del eftervalsdebattörer valt att lyfta fram ett antal förvisso framgångsrika socialdemokratiska kommunalråd, som satsar på samarbete med det lokala företagandet för fler jobb i kommunen. Det har framställts som något nytt och modernt, i kontrast till partiet i övrigt som, underförstått, inte begriper det.

Det förbryllande är dock att dessa förvisso kompetenta S-företrädare inte gjort något annat än vad starka socialdemokratiska kommunalpolitiker gjort i alla tider. Något nytt och omvälvande i socialdemokratisk politik är det inte; det intressanta är snarast att dessa kommunalpolitiker, på tvärs mot dagens marknadstänk, liksom som förr använt politik för att påverka jobb och företagande.

Nu har jag upphört att vara förbryllad, för nu har jag fattat att den här bilden är ett inslag i den kampanj som finansierats av Svenskt Näringsliv och drivits av socialdemokrater anställda på PR-byrån Prime för att göra S ”mer tillväxtvänligt”. Att lyfta fram de här s-kommunerna tjänar två syften: dels att visa att väljarna belönar tillväxtpolitik, dels att fästa bilden av att socialdemokratin i stort, till skillnad från sina kommunpolitiker, inte förstått det och behöver tänka om.

Konspirationstänkande? Inte. När man tillbringat livet nära politikens maktcentra känner man igen ett kampanjupplägg när man får det mitt framför näsan. Alltihop följer skolboken, och känns f ö igen från de tider då det var grupper till vänster, som med dagens språkbruk arbetade undercover för att erövra socialdemokratin inifrån. På den tiden brukade vi kalla det infiltration.
Men vad är egentligen kampanjens syfte?

För socialdemokratin är ju inte tillväxtfientlig! Tillväxt och tillväxtpolitik behöver förvisso alltid diskuteras, men den diskussionen i partiet hade kommit ändå, den här kampanjen förutan. Det räcker utmärkt väl med de många opinionsmätningar som visar att väljarförtroendet är lågt i frågor kring jobb och ekonomi för att intensifiera debatten (som inte varit så frånvarande som kampanjen vill ge sken av). Sett i det perspektivet hade Svenskt Näringsliv kunnat spara sina fyra miljoner till något annat.

Dock, det är knappast en allmän tillväxtdebatt som är målet; målet är att påverka inriktningen av diskussionen. SN verkar oroa sig för en debatt inom partiets yngre generationer som närmar sig miljöpartiets.
 
Jag skulle beskriva det som att många unga socialdemokrater främst vill problematisera själva tillväxtbegreppet, dvs. sättet vi i dag skapar – och mäter – tillväxt. För tillväxt i dag skapar inte bara nya resurser, det förstör också resurser. Det handlar om naturresurser, klimat och miljön i allmänhet, men också om människor: förslitningen av arbetskraften, de allt hårdare kraven på de anställdas tid och de effekter det får för andra delar av livet.

Vad är det för sakligt fel i denna analys? Att miljökraven måste integreras i det ekonomiska livet är i dag en uppenbar sanning, att tempot i arbetslivet bryter ner många och att arbetstidskraven börjar trasa sönder människors vardagsliv är nästan lika uppenbart – och lika ohållbart.

En socialdemokratisk tillväxtpolitik kan inte gå förbi frågan på vilket sätt tillväxten skapas; den hör till ämnet lika mycket som frågan om, exempelvis, forskningssatsningar, företagsbeskattning och infrastruktur (som givetvis också ska diskuteras). Att kräva hållbar tillväxt är inte att vara tillväxtfientlig. Men det väcker, självklart, frågor kring makten över det ekonomiska livet.
Och det är väl där skon egentligen klämmer. Det är inte så mycket ”tillväxtfientlighet” Svenskt Näringsliv oroar sig för som diskussionerna om ökade politiska krav – och ibland politiska restriktioner – för sättet att skapa tillväxt.

Den diskussionen handlar om att väga in andra hänsyn än företagens möjligheter att enkelt åstadkomma vinster. Och varje gång som krav på sådana andra hänsyn införts har reaktionen varit att tillväxten hotas.

Och varje gång har tillväxten fortsatt. Bättre arbetsmiljöer har ökat produktiviteten, miljöanpassad teknik har visat sig vara exportprodukter, och mer energieffektiva metoder sparar pengar.

För Svensk Näringsliv är tillväxt en fråga om ”företagsvänlighet”, i princip definierat som låga skatter/avgifter, låga energikostnader och få restriktioner för ägarnas bestämmanderätt. Det är naturliga krav för en intresseorganisation för företagare att ställa. Det är inte detsamma som att det också är en bra tillväxtpolitik.

Det är ett antal faktorer i samhället som är viktiga för företagets livskraft. Utbildad arbetskraft. Väl utbyggda kommunikationssystem. Kanaler till forskningen. Stabila kapitalmarknader. Barnomsorg och äldreomsorg, som frigör arbetskraft från omvårdnadsarbete i hemmen. Bostäder där nyrekryterade anställda kan flytta in. Företag behöver, enkelt uttryckt, ett antal saker  som mest effektivt hanteras, samordnas eller regleras, i samhällelig regi. Att överlåta det till marknaden blir på det hela taget dyrare, mindre effektivt och mindre stabilt.

Tillväxtpolitik handlar om att skapa gynnsamma samhälleliga förutsättningar i alla de här avseendena. I dag kan man förmodligen ringa in de viktigaste frågorna genom två I och ett U – innovationer, infrastruktur och utbildning. Till infrastrukturen ska man räkna bostadsbyggandet och – som en intressant tanke från just unga s-debattörer – finansmarknaderna.

Det är detta socialdemokratisk debatt ska vidareutveckla.


Anne-Marie Lindgren