Klockan är 16.10. Jag och ett till barn vid namn Marko och en fritidspedagog är de sista som är kvar på fritids. Det känns otroligt tomt och det har redan börjat mörkna. Jag är sju år gammal och känner mig övergiven. Markos pappa kommer och plötsligt är jag ensam. Övergivenhetskänslan går över till rädsla och skam. Någonting inom mig gör att jag skäms inför fritidspedagogen som nu tålmodigt måste stanna kvar för min skull. Klockan tickar och hon försöker att inte se otålig ut. Vem vet, pedagogen kanske till och på riktigt tror att jag är övergiven. Och kanske är jag det. För jag är barnet, vars föräldrar alltid kommer sent.
Men så var det inte. Självklart fanns det en anledning till varför just jag alltid var sist kvar. Livet är helt enkelt orättvist. I slutändan kom mamma alltid och jag kunde pusta ut. Jag var trots allt inte ensam.
20 år senare.
”Hej då gumman… om tre år är jag tillbaka. Glöm inte att vinka genom fönstret.” Svenska Röda korsets film, där en mamma på obestämd tid lämnar sitt barn på dagis, träffar mitt i prick fastän parallellerna egentligen är väldigt få. För i verkligheten är dagis helvetet på jorden eller det som av FN kallas för ”vår tids största humanitära katastrof”. Mamman är föräldern som reser över land och rike, hav och vatten och med livet som insats, för att hitta en säker port. Och fritidspedagogen är vi, politikerna, ja hela världen som har mage att döma och kolla på klockan och önska att det någon gång bara kan ta slut. Om inte av sig självt, så genom ett så kallat ”andrum”.
Men ändå är allt så lika. För den där övergivenhetskänslan man kände som barn, otryggheten att inte veta när ens förälder skulle komma, om ens dyka upp, och skammen man kände inför en främling, den kvarstår.
Skillnaden är bara att den känslan nu kommer att infinna sig på obestämd tid. Mamman kommer inte att dyka upp för att hämta sitt barn.
På tisdag röstas de nya asylreglerna i Riksdagen med all sannolikhet igenom. Sveriges regering kommer att på så vis ta bort en av de mest säkra flyktvägarna som finns för flyktingar. Rätten att få leva med sin familj stryks från svensk asylrätt. Barnets bästa gäller inte längre i svensk lag.
Familjeåterförening har hittills varit den mest effektiva vägen och kanske den enda säkra vägen som existerar för så kallade internflyktingar. Alla andra vägar, som till exempel kvotflyktingssystemet, kräver att du i förväg har registrerat dig som flykting av UNHCR och med stor sannolikhet redan befinner dig i ett flyktingläger.
Familjeåterförening har varit det mest säkra alternativet för barn. Men den möjligheten försvinner nu.
Varje minut flyr 24 människor. Hälften är barn. Men bara tre av 24 människor lyckas ta sig till något av de välbärgade länderna. Resten stannar kvar i konfliktområden eller i fattiga grannländer.
Av de 65 miljoner människor som i dag är på flykt är det en bråkdel som lyckats ta sig till den svenska tryggheten. Den tryggheten är ingenting värd utan ens familj. I stället skapas ett nytt helvete, där ovissheten och övergivenhetskänslan blir dina enda vänner.
Sirin Kara, utredare Tankesmedjan Tiden
