Mer än 80 000 svenskar är så kallade dollarmiljonärer. Ganska många kan tyckas. Faktum är att vi har fler dollarmiljonärer per capita än USA och att vi skulle kunna fylla en mellanstor svensk stad som Växjö eller Kristianstad med enbart ekonomiskt oberoende människor.
Men samtidigt – i en annan del av Sverige – ökar fattigdomen. Bland dem som inte har ett arbete har fattigdomen nästintill tredubblats sedan 2005. Sjuka, pensionärer, arbetslösa har fått det allt hårdare. Av dessa har nästan 40 000 placerats i FAS3 genom alliansregeringens försorg.
Här är de två vitt skilda sidorna av samma land idag. De utförsäkrade i ena änden och mångmiljonärerna i den andra. Hur blev det så?
Att vi fått större klyftor är inget nytt, det är väl belagt i olika mätningar och undersökningar. Den förra regeringens politik – piska och morot genom arbetslinjen – och en åtskillnad mellan de som förtjänar och de som inte förtjänar att ha det bra – har markant ökat dessa klyftor. Detta förklarar dock bara skillnaden mellan inkomster på en viss nivå. Rik blir man – som Piketty mfl påpekat – av att råka hamna rätt snarare än genom att göra rätt. Att ärva förmögenheter är det som gör en riktigt rik – inte att jobba. Att förmögenhetsskatten tagits bort har bidragit till möjligheter för en ohämmad rikedom bland vissa.
Men det är inte bara rikemansbarn som ärver sina föräldrars situation. Barn och unga i fattigdom ärver i en oacceptabelt stor utsträckning utanförskap, sämre hälsa och lägre utbildning.
Det är inte heller bara de som inte jobbar som fått det sämre. Under det senaste decenniet har den arbetande fattigdomen ökat, och särskilt bland vissa grupper. Ensamstående föräldrar (främst mammor) med barn har idag 50 procent större risk att leva i fattigdom jämfört med 2005. Och utlandsfödda samboende föräldrar lever i tre gånger så stor utsträckning i fattigdom än svenskfödda. Trots att de arbetar.
Den här problematiken är en gigantisk utmaning för den nya regeringen. Hur ökar vi likvärdigheten i samhället? Hur får alla barn samma förutsättningar i livet – oavsett i vilken familj barnet råkar födas in i? Särskilt viktigt är frågan om barnets villkor utifrån att regeringen deklarerat att Barnkonventionen ska bli gällande lag. Således blir konventionens artiklar, att barn inte får diskrimineras, att barn har rätt till utveckling, bra utbildning och en skälig levnadsstandard, överordnade principer.
Det kommer att kräva en hel del av samhället om den ambitiösa men lovvärda samhällsinvesteringen, att införliva Barnkonventionen i svensk lag, ska förverkligas.
I budgetpropositionen som presenterades i förra veckan gavs en hel del positiva besked för att förbättra situationen för barnfamiljer i fattigdom. Underhållsstödet höjs. Grundbeloppet i föräldraförsäkringen höjs. En tredje ”pappamånad” införs. Höjt tak i a-kassan och borttagande av bortre gräns i sjukförsäkringen. Mer stöd i skolan och mindre förskole- och skolklasser. Och förbättrade möjligheter till ”nattis” för föräldrar som jobbar oregelbundna tider.
Men oändligt mycket återstår. Enligt World Economic Forum kommer det att ta 81 år innan Sverige är helt jämställt. Detta – det väldigt komplexa område som kallas jämställdhet – är en oerhört viktig hörnsten för ett mer ekonomiskt jämlikt land. Och detsamma bör sägas om den påtagliga skillnaden i förutsättningar beroende på vilket land man föds. Att det uppenbart råder en systematisk diskriminering pga utländsk bakgrund på arbetsmarknaden.
Lösningen är som problemet stort och komplext. Men man måste våga ta i de stora och jobbiga frågorna: fattigdom, jämställdhet, diskriminering – och inte stanna vid enskilda små insatser. 300 kronor i höjt underhållsstöd är jättebra, men det är en väldigt lång väg kvar.
Lina Stenberg, kommunikationschef Tankesmedjan Tiden
