I samband med att Alice Bah Kunke utnämndes till kulturminister utbröt en hård diskussion om kulturens syfte, och vilken kompetens den nya kulturministern har.
I den senare frågan måste jag passa. Jag har ingen aning om vad Alice Bah Kunke kan om kulturpolitik. Jag vet bara att hon har imponerat på de tidigare maktpositioner hon haft, vare sig det handlat om Rättvisemärkt, tankesmedjan Sektor 3 eller Ungdomsstyrelsen.
I den andra frågan är det enklare att bilda sig en uppfattning utifrån.
I en debattartikel förklarade kulturministern att kulturen är bra för demokratin. Den formuleringen fick flera kulturarbetare och journalister att gå i taket. Kulturen måste vara viktig för sin egen skull, inte för dess nytta i olika politiska sammanhang, menade de.
Det är förstås helt sant. Kulturen har ett egenvärde, det vet alla som suttit uppe sent på natten med ett glas vin i handen och någon låt av Band of Horses på Spotifylistan.
Det enda (och det är inte så lite) som kommer ut av den upplevelsen är stora tankar och drömmar, möjligen en dos melankoli också.
Men att något har ett egenvärde betyder inte nödvändigtvis att det inte också kan ha ett annat värde, som handlar om resultatet. Och det gäller särskilt för just demokratin.
Genom åren har kulturen motiverats med en rad olika sådana konsekvensetiska resonemang.
När jag själv blev politiskt och kulturellt medveten i mitten av 1980-talet svävade 70-talsvänsterns ande fortfarande över den del av kulturlivet som jag själv intresserad mig för, och kulturen mättes och värderas utifrån dess politiska halt och i vilken grad den ledde till politisk handling. Helst skulle musiken ”få ut människor på gatorna”.
Det reducerade ofta den individuella kulturupplevelsen till något dåligt. Det kulturella uttryckte betydde inget för sin egen skull.
Senare, när nyliberalismen tagit över dagordningen, blev det pop att värdera kulturen utifrån dess förmåga att bidra till ekonomisk tillväxt. Jag vill minnas att startpunkten för den diskussionen var statsvetaren Lisbeth Lindeborgs bok ”Kulturens kraft för regional utveckling”, som beskrev hur flera tyska regioner aktivt använt konserthus, museer och teatrar för att öka det samlade intresset för området, och därmed också bidragit till den ekonomiska framgången.
Det finns en uppenbar risk med ett sådant resonemang, men den risken handlar kanske inte främst om konstens frihet. De dirigenter, regissörer och konstnärer som är verksamma i tyska tillväxtområden känner sig säkert inte mer kontrollerade än sina svenska kollegor. Lika lite som jag tror att den stora satsningen på ett konserthus i det lilla västgötska samhället Vara, en satsning som i ett slag gjorde orten nationellt känd och ökade dess attraktionskraft, har minskat kulturens frihet.
Risken är istället att politiken satsar allt på den sortens kultur som ger status. Maffiga konserthus är ett sådant exempel. Dyra konsthallar. Prestigefylld teater. Sådan kultur som kräver smoking och långklänning för att man ska känna sig bekväm som besökare.
Då finns risken att den kultur som kräver folkligt engagemang får stå tillbaka. Kulturskolorna, amatörteatrarna, det lilla konstnärskollektivet i någon by utanför centralorten.
Det finns förstås också en risk att kulturpolitiken styrs mot mer kommersiell, säker kultur, som man vet är populär. Experimenten blir färre. Det där som gör att kulturen blir spännande och utvecklande i längden.
Det finns med andra ord goda skäl för att inte betrakta kulturen som ett instrument för andra mål man vill uppnå, vare sig det är revolution eller tillväxt.
Med demokrati förhåller det sig på ett annat sätt, och jag vill hävda att de som kritiserade Alice Bah Kunke för att knyta kulturen till demokratin inte förstått vad demokrati är för något.
I den enkla versionen är demokrati majoritetsstyre. Folket styr, direkt eller genom valda ombud. Varje röst ska vara lika mycket värd. Men ett sådant systems möjlighet styrs av demokratins förutsättningar, och där är yttrandefrihet en av de allra främsta. En levande demokrati kräver att människor kan och får uttrycka sig fritt, öppet och utan censur eller styrning. Just den sortens fria kultur som Bah Kunkes kritiker säger sig eftersträva är en nödvändighet för en levande demokrati.
En kulturpolitik med det instrumentella målet att gynna demokratin måste alltså hålla tassarna borta från att formulera instrumentella mål för kulturutövarna. En paradox? Nej, bara om man ser kulturen som helt frikopplad från resten av samhället. Bara om man anser att själva det faktum att kulturen har en effekt i samhällslivet är en styggelse.
Och det var det väl ingen som hävdade?
Jesper Bengtsson
