Nästa krig handlar om vatten, skrev forskarna för något årtionde sedan. Det var sant redan innan trycksvärtan torkat på de första rapporterna om sambandet mellan klimat, torka och väpnade konflikter. Det har blivit ännu tydligare sedan dess.
Konflikten mellan Israel och Palestina handlar mycket påtagligt om vatten. Det är bara att studera kartorna. De israeliska bosättningarna på Västbanken byggs där det finns källor. Där träden kan växa och jordbruk blomstra. Palestinierna trängs ut mot allt torrare områden.
Många menar att konflikten i Somalia beror på klimatförändringarna. Det är kampen om knappa vattenresurser som driver på kriget. Syrien har en liknande bakgrund, även om olja, historiska etniska konflikter och ren maktpolitik där liksom på andra ställen vävs samman med denna mer långsiktiga – och fundamentala – konfliktlinje.
Det saknas inte larmrapporter om andra konsekvenser av klimatförändringarna, som kommer driva fram nya konflikter, och nya stora flyktingströmmar. Enligt Agriculture for Impact kommer hungersnöden och svälten i världen öka med 20 procent till 2050, som en direkt effekt av klimatet.
Och vissa regioner drabbas hårdare än andra. En särskilt utsatt grupp är världens småbönder. I USA och EU är några få procent sysselsatta inom jordbruket, och i runda slängar 15 procent är involverad i produktionen och försäljningen av mat (siffran kommer från Agriculture for impact). I utvecklingsländerna är det betydligt fler, ofta upp emot 80 procent.
I de flesta afrikanska länder är jordbruket den främsta sysselsättningen, och den främsta utkomsten, för en bred majoritet av befolkningen. Samtidigt är jordbruken mindre, ofta familjeägda. Dessa småjordbruk står för någonstans mellan 70 och 80 procent av världens matproduktion.
Samtidigt kommer ungefär lika stor andel av alla utsläpp från jordbruket från utvecklingsländerna.
Det är en svår ekvation. För det första måste världens ledare klara av att öka produktionen av mat, samtidigt som klimatförändringarna gör det svårare att producera. FN:s matprogram räknar med att behovet av mat kommer öka med 60 procent i Afrika under de kommande decennierna. Det kommer att kräva enorma stödprogram, en del kanaliserat som bistånd, för att de små jordbruken inte ska slås ut. Det säger sig självt att en familj med en jordplätt i Kenya, Malawi eller Kongo har svårare att förebygga de förändringar vi vet kommer än ett stort bolag med tusentals hektar mark och direktkontakt med världsmarknaden.
För det andra måste det jordbruk som växer fram ur dessa förändringar vara mer ekologiskt än det nuvarande, och det gäller såväl i den rika världen som i utvecklingsländerna. Även där handlar det rimligen om att satsa på småbönderna. Det är där resurserna behövs. Frågan om jordbrukets vägval i utvecklingsländerna är omtvistad. En skola menar att dessa länder och lantbrukare måste gå samma väg som vi gjort; mot högre grad av rationalisering, storskalighet och industrialisering. En annan menar att de inte behöver göra samma misstag som vi. Det är bland småbönderna det ekologiska jordbruket kan växa. Det är där möjligheten att kombinera ökad matproduktion med klimatanpassad produktion är som störst.
Detta är centrala utgångspunkter när världens ledare inom kort samlas till det stora klimattoppmötet i Paris. Mötet tycks bli av, terroristhot till trots, och många miljö- och klimatexperter ser fram emot det med viss tillförsikt. När Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson nyligen intervjuades, i Tiden Magasin, beskrev han ett förhandlingsläge som talade för att det skulle bli en överenskommelse, även om det knappast går att komma överens om nya, hårda och bindande utsläppsmål redan nu. Den saken får komma i nästa steg.
Jesper Bengtsson
