Det tog fyra månader efter valet, sedan flammade integrationsdebatten upp som eldar på valborgsmässoafton. Var man än vänder blicken är det någon som just tänder en ny brasa.
Media har sedan i höstas publicerat undersökningar som visar hur högt rankad ”invandringsfrågan” är för svenska folket. Och de politiska partierna har varit snabba att ge svar.
Kristdemokraterna var först ut, fullt medvetna om att partiet tillhör de som tappat mest till Sverigedemokraterna. Hägglund föreslog för en tid sedan att det regelmässigt ska delas ut tillfälliga uppehållstillstånd, och att dessa ska omvandlas till permanenta om den sökande får ett jobb. Annars ska det dröja tre år innan det prövas om uppehållstillståndet ska bli permanent.
I förrgår gick Folkpartiet ut och stöttade det förslaget, och lade dessutom till språkkrav och en del annat som ska öka trycket på den som söker sig till Sverige för att till exempel undkomma kriget i Syrien eller det enorma förtrycket i exempelvis Eritrea.
Det finns så många problem med det förhållningssättet att det inte räcker med en enskild analys för att beskriva dem alla. I korthet handlar kritiken i alla all om två saker.
För det första är det en märklig tanke att de frågor som diskuteras i det offentliga samtalet kring människor som flyr från krig och elände handlar om att vi måste öka pressen på dem. Alla erfarenheter visar att de som kommer till Sverige och vill stanna här är mycket måna om att skaffa ett jobb och bli en del av det svenska samhället. Problemet är att det inte finns jobb, den svenska arbetsmarknaden präglas av rasism som minskar chanserna för de som bryter den svenska normen att få ett jobb, och dessutom finns det många som saknar rätt utbildning för de jobb som finns här. Men i det läget är det snarare kompetenslyft och omställningsutbildningar som borde diskuteras.
För det andra finns det inget som pekar på att en treårig väntetid på permanent uppehållstillstånd skulle lösa några av de problem Folkpartiet och Kristdemokraterna säger sig vilja lösa. I praktiken skulle det bara öka osäkerheten och otryggheten. Tänk efter själva: hur stabilt känns det att behöva vänta tre år i Sverige, barnen går i skolan, lär sig svenska och etablerar sig i samhället, och efter tre år riskerar man att slängas ut. Som regel, inte undantag.
Det finns bara ett betyg att dela ut åt dessa båda utspel: underkänt. Eller F, för att använda den betygsskala Björklund drev igenom för några år sedan.
I går kom så Centerpartiet med ett eget utspel om integrationen, och där finns det mer matnyttigt att hämta. Centern föreslår att kommunerna ska få bättre kompensation för de faktiska kostnader det innebär att ta emot många flyktingar. I dag vet vi att ett antal kommuner, som ofta redan från början har en utsatt position, tar emot en stor andel av det totala antalet flyktingar, och de politiska företrädarna från dessa kommuner har länge krävt ett större statligt engagemang i mottagandet.
Detta tacklar ett verkligt problem.
Här finns det säkert en öppning som gör att Centern kan förhandla med den röd-gröna regeringen. Företrädare för både Miljöpartiet och Socialdemokraterna har talat om detta som en av de främsta prioriteringarna. Tyvärr har man inte tillräckligt väl laserat detta som sin politik. Istället blev det nu Centern som fick göra utspelet, och vinna trovärdighet för att ha lagt förslaget.
Det är olyckligt. Den röd-gröna regeringens uppgift måste vara att ta sig an samhällsproblemen, och den ojämlika fördelningen av kostnaderna för flyktingmottagandet är ett av dessa problem.
Varken Sverigedemokraterna eller alliansen bör få ensamrätt på att artikulera detta i politiska termer.
Jesper Bengtsson, chef Tankesmedjan Tiden
