I samband med Fredrik Reinfeldts omdiskuterade öppna-era-hjärtan-tal i inledningen av valrörelsen blev det också en debatt om det svenska biståndet.
Reinfeldts tal handlade egentligen om asylpolitiken. I en prognos har migrationsverket uppskattat att flyktingströmmen, som ökar, kräver ytterligare 48 miljarder kronor ur statskassan under de kommande åren, och Reinfeldts tal handlade om att detta kommer att minska utrymmet för reformer i Sverige.
Det är ingen vild gissning att hans tal drev ytterligare ett par procent av väljarna till Sverigedemokraterna.
Fakta är fortfarande oklara i det här fallet. Migrationsverkets prognos är just bara en prognos. Ingen vet exakt hur stor flyktingströmmen blir.
Helt klart är dock att en del av de ökade kostnaderna för flyktingmottagandet kommer att tas ur biståndsbudgeten. Det brukar vara så. Sverige skriver av en del av biståndets 38 miljarder för att bekosta mottagandet av de som flyr från krig och svält. Under 2013 gick cirka 13 procent av biståndsbudgeten (som totalt är på cirka 38 miljarder) till kostnader för att täcka upp i flyktingmottagandet.
När frågan blev aktuell i valrörelsen sade Stefan Löfven att omkring hälften av de nu ökande kostnaderna ska tas från biståndet.
Men är det verkligen klok politik? Kan man inte finansiera flyktingpolitiken på annat sätt?
Dels finns det en risk för att Sverige, som länge berömt sig om att ge 1 procent av BNI i bistånd, inte längre uppfattas som den internationella fanbäraren i biståndet om en allt större del av pengarna stannar i Sverige. Dels finns det inget i omvärlden som motiverar att mindre pengar används till konkret fattigdomsbekämpning och humanitära insatser.
Kriget i Syrien blir bara blodigare och mer intensivt. Miljoner människor lever på flykt i Libanon, Jordanien och Turkiet. Läget i länder som Afghanistan och Irak är fortsatt instabilt. Klimatkrisen kommer ställa världen inför nya utmaningar, där det gäller att bygga stabila samhällsstrukturer som kan stå emot naturkatastrofer och väderfenomen.
Nu är Ebolaepidemin dessutom på väg att ställa hela utvecklingen i västra Afrika inför nya utmaningar. Även om epidemin begränsas till de tre nu drabbade länderna kommer läget i dessa vara så problematiskt att det riskerar att destabilisera hela regionen och öka oron globalt.
Kampen mot alla dessa problem hänger förstås inte på några svenska biståndsmiljarder hit eller dit. Men Sverige har länge gått före inom biståndet, och bör även i det fortsatta gå före. Att i det läget de facto sänka biståndet genom nya stora avskrivningar för flyktingar är kanske inte den bästa av idéer. Det sänder fel signaler politiskt, och det drabbar de som annars hade fått nytta av det svenska biståndet.
Jesper Bengtsson, chef Tankesmedjan Tiden
