Det kan bli ett samarbete mellan Socialdemokraterna och Moderaterna längre fram. Kring sakfrågor, inte budgeten och inte i själva regeringen.
Anna Kindberg Batras besked efter dagens möte med Stefan Lövfen var klokt och konstruktivt. Helt olikt de närmast barnsliga avståndstaganden från alla former av samarbete för evig tid, som center- och folkpartiledarna gjort tidigare i veckan.
För de flesta väljare har det nog varit ganska svårt att hänga med i alla turer kring det parlamentariska läget. Alla vet att det inte räcker med S och Mp för att bilda ett stabilt regeringsunderlag. Det hade inte ens räckt med Vänsterpartiet. Sverigedemokraterna är nämligen vågmästare.
I detta kaos ger Folkpartiet och Centern flera besked som sinsemellan är helt oförenliga. De säger att alliansen kommer att bestå, samtidigt säger de att allianspartierna nu måste profilera sig mer på egen hand. Som om de vore oproblematiskt att kombinera dessa två strategier.
De säger att de inte kan tänka sig att samarbeta med en röd-grön regering. Samtidigt säger de att Sverigedemokraterna måste hållas borta från alla former av inflytande. Problemet är att ett avståndstagande från samarbete ger Sd makt. Det är en enkel, rent matematisk fråga.
Har man inte majoritet i riksdagen för ett förslag blir det vågmästaren som avgör.
Det Moderaterna nu säger är mer rimligt. Logiskt. Först får Lövfen bilda en regering med Miljöpartiet, sedan lägga fram en budget med Vänsterpartiet, och därefter får regeringen arbeta med hoppande majoriteter för att få igenom sina förslag. Det är inte någon ovanlig situation i svensk riksdag. Faktum är att regeringen Göran Persson på 90-talet jobbade på exakt det viset. Skillnaden är att det nu kommer sitta ytterligare ett parti i regeringen, vilket gör det mer oflexibelt.
Men det går.
Så varför har Lööf och Björklund valt en hårdnackad linje?
En förklaring är att de båda kommer från grenar i sina respektive partier som betraktar socialdemokratin som något som katten släpat in. Trots att de båda partierna är så små går det att hitta två helt olika förhållningssätt inom dem. Centern har en folkrörelseförankrad gren, en mer traditionell gren om man så vill, som alltid haft lätt att samarbeta vänsterut. Småbönder och arbetare har ofta haft gemensamma politiska intressen. Lööf bygger sin politiska plattform och sitt mandat på den högervridning som påbörjades i partiet under förra centerledaren Maud Olofssons tid, och i flera frågor står centerledningen i dag till höger om moderaterna.
Folkpartiet har alltid haft en socialliberal gren som påminner en del om Radikale Venstre i Danmark, som ofta regerat tillsammans med Socialdemokraterna. Men det finns också en mer manchesterliberal fåra, som inte kan tänka sig att gå över blockgränsen.
Det är inte otänkbart att ett partiledarskifte i Folkpartiet kan lösa upp det låsta läge som Björklund nu försatt sig i.
En annan förklaring är ren partitaktik. Det är inte otänkbart att det under de närmaste åren kan bli ett nyval. Lööf och Björklund bäddar för detta genom att tvärt säga nej till samarbete, som det verkar till och med i frågor där de kommer att dela den röd-gröna regeringens ståndpunkter. Om de inte kan komma överens om en gemensam allianslinje på området skulle Folkpartiet alltså vara beredda att rösta emot ett förslag till en extra pappamånad? Det är i alla fall så man måste tolka deras uttalanden.
Om det skulle bli ett nyval kan Lööf och Björklund svära sig fria från alla former av ansvar. De kommer att göra allt de kan för att lägga skulden på en socialdemokrati som ”inte var redo att göra tillräckliga eftergifter”.
Problemet är bara att en sådan argumentation blir så lätt att slå hål på. Lövfen har ägnat över ett år åt att säga att han vill se ett blocköverskridande samarbete. Han har inte stängt några dörrar. Det är de så kallade mittenpartierna som slagit igen den. Men en rejäl smäll.
Jesper Bengtsson, chef Tankesmedjan Tiden
