Så har då valnatten passerat och även om det slutgiltiga valresultatet dröjer till helgen så står det helt klart att ett regeringsskifte är att vänta. Det mest troliga utfallet är i nuläget en rödgrön regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet där Vänsterpartiet stannar på sin plats i riksdagens som stödparti. Media har inte varit sena att blåsa upp det faktum att denna konstellationen inte får stöd av en majoritet av riksdagen och därmed behövs ytterligare ett parti från borgerligt håll. Men hur kaotisk är situationen egentligen?
Att driva en minoritetsregering är nämligen inte riktigt så klurigt som det kanske låter eller framställs. Faktum är att Sverige i modern tid endast haft majoritetsregeringar i fyra år under Thorbjörn Fälldin i slutet av 70-talet och fyra år under Fredrik Reinfeldt första mandatperiod 2006-2010. Att ha hoppande majoriteter i riksdagen är inget jätteproblem för en regering även om det givetvis kommer innebära vissa prestigeförluster med jämna mellanrum. Det mest nutida exemplet är såklart den avgående alliansregeringen som under 2010-2014 trots allt fick igenom det mesta av sin politik trots att de var i minoritet i riksdagen.
Men budgeten då! Ropar vän av ordning. Jo det stämmer, budgetförhandlingar är lite klurigare eftersom det är en omröstning som en regering inte har råd att förlora och där får sorgligt nog Sverigedemokraterna ett stort inflytande. Men inte heller det här ska överdrivas, för handen på hjärtat, vem tror på riktigt att Sverigedemokraterna kommer rösta på Alliansens budget? Alliansens budget som innehåller stora satsningar på flyktinginvandring och inga satsningar på att ta bort pensionärsskatten, en av Sverigedemokraternas stora vallöften. Det troligaste scenariot är istället att SD. röstar på sin egen budget och reserverar sig eller avstår helt från att rösta på de andra alternativen. Alliansen röstar således på sin budget och den rödgröna regeringen + Vänsterpartiet på regeringens förslag. I ett sådant läge vinner de rödgröna eftersom deras förslag samlar flest röster och således kan regeringsarbetet fortsätta.
För även om SD med största sannolikhet kommer hota med att fälla regeringen under de kommande åren så får vi inte glömma att nyval inte nödvändigtvis är något som skulle gynna dem. Vem som hade vunnit på ett nyval är väldigt osäkert och det skulle garanterat skapa en väldig svekdebatt mot partiet som utlöste det.
Den stora frågan är istället hur länge Centerpartiet och Folkpartiet vågar vara tjuriga? För att båda partierna kraftigt avvisar samarbete med Socialdemokraterna endast dagarna efter en stor valförlust är inte förvånande utan snarare väntat. Och att de lägger fram den alliansbudget som de gick till val på känns också hederligt mot de väljare som trots allt röstade på dem, men sen då? Om hösten blir till vinter och den osäkra situationen fortsätter in mot nästa år. Hur kommer då media och väljarna reagera mot två partier som blint vägrar förhålla sig till ett kraftigt förändrat politiskt landskap?
Med största sannolikhet kommer det vi ser nu vara början på slutet av Alliansen “as we know it”. Vad som däremot händer när Moderaterna byter partiledare och valet 2018 närmar sig är fortfarande helt höljt i dunkel.
Magnus Nilsson, utredare Tankesmedjan Tiden
