I maj kom Tankesmedjan Tiden ut med rapporten ”Delade städer– om integration och etableringshinder på bostadsmarknaden”. I måndagens SvD Debatt (24/8) publicerades ett debattinlägg, signerat en rad bostadspolitiska organisationer, som på många punkter tangerar rapportens slutsatser. Förutom förslag på nödvändiga åtgärder förenas de två texterna i övertygelsen om behovet av att prata om klass och bostadspolitik. Den dysfunktionella situationen på bostadsmarknaden drabbar som vi vet resurssvaga hushåll absolut hårdast. Och den vetskapen bör ligga till grund när kommande reformer och storbyggen nu ska sättas igång. Nära sammankopplat till detta är ett ämne som lyser med sin frånvaro i debattartikeln i SvD. Nämligen det faktum att segregationen i de svenska storstäderna bara ökar.
Trots att bostadsfrågan fått mycket uppmärksamhet de senaste månaderna har debatten ofta varit häpnadsväckande ensidig. Diskussionen har nästan uteslutande handlat om behovet av fler hyresrätter, för eller emot hyresreglering och tillfälliga lösningar på den stora bostadsbristen. Trots att enskilda inspel är viktiga för att bemöta lagförslag och liberala avregleringsvurmanden får inte helhetsgreppet försummas. Dels för att ett brett anslag ökar chanserna att hitta hållbara och långsiktiga lösningar men också för att bostadspolitiken är allt för komplex för att avgränsas till diskussioner om endera hyresnivåer eller modulbostäder. Den bostadspolitiska verksamheten har långtgående effekter på samhället i stort och har all potential att både förbättra och kraftigt försämra en stads framtidsutsikter. Därför går det inte längre att blunda för det faktum att kapitalstarka och resurssvaga lever allt mer geografiskt åtskilda.
Artikelförfattarna tar just ett sådant nödvändigt helhetsgrepp när de presenterar sju områden där bostadspolitiken måste förändras. Förslagen sträcker sig från ökade byggtakter och uppföljning av markpolitik till skärpta krav på kommunernas strategier för bostadsförsörjning. Framför allt lyfter de fram ett av bostadspolitikens största misslyckanden, att dess politiker inte tagit tillräckligt stort ansvar för bostadsmarknadens svagaste grupper: unga, äldre, nyanlända, studenter och låginkomsttagare. Men i denna kritik glömmer de att påpeka att den fallerade bostadspolitiken gjort att segregationen rotat sig allt djupare i stadens struktur. Att det rumsliga utrymmet blir allt mer styrt av betalningsvilja istället för av en jämlikhets- och rättighetstanke.
När det nu ska byggas som aldrig förr måste diskussionen kretsa kring just vem det är vi faktiskt bygger åt. Men också var dessa bostäder placeras. Den största andelen av den svenska befolkningstillväxten beräknas enligt Boverket bestå av nyanlända flyktingar, med begränsade resurser och därmed i behov av låga ingångströsklar på bostadsmarknaden. Samtidigt ser vi en allt åldrande befolkning, skenande priser på andrahandsmarknanden och ökad trångboddhet hos låginkomsthushåll. Detta ställer stora krav på det nya bostadsbestånd som ska växa fram de kommande åren. Utan en kraftig genomgång av nuvarande produktionsförhållanden kan vi inte förvänta oss skäliga hyror och tillgängliga bostäder åt den grupp som står längst bort från bostadsmarknaden. I dagsläget gynnas till exempel både ägande och produktion av bostadsrätter genom exempelvis ränteavdrag och slopade fastighetsavgifter. Istället för att föra en politik för minskade klyftor har vi sett att resurser forsar till de redan kapitalstarka istället för i motsatt riktning. På en allt mer avreglerad bostadsmarknad följer därför produktionen betalningsviljan, varför hyror stiger i taket och ökningen av bostadsrätter uppnår 50 %. Allt medan samma siffra för hyresrätter beräknas till knappa 1 %.
För att komma till rätta med den skeva bostadspolitiken krävs mer än bara fler hyresrätter. Det kräver det som artikelförfattarna så nödvändigt omnämner – att staten tar ett helhetsansvar i frågan. Detta innebär givetvis att skattenivåerna mellan hyres- och bostadsrätt måste utjämnas men även att kommunernas ansvar och dess markpolitik ses över. Det behöver inte innebära att det kommunala bostadsförsörjningsansvaret skrotas utan istället att uppföljning och skärpta krav införs. Att tre av fyra kommuner lider av bostadsbrist tyder på att kommunerna inte fullföljt sitt uppdrag som bostadsförsörjare. I Tidens rapport sammanställdes även siffror som visade att samordningen mellan kommuner samt mellan kommuner och bostadsbolag var anmärkningsvärt bristfällig. Detta är särskilt påfallande i frågor som berör placering och bosättning av nyanlända. Således behövs ett ökat tryck från nationell nivå, exempelvis med hjälp av rikstäckande strategier och krav om regional planering. Men det krävs också stöd och kompetensutveckling. Särskilt med tanke på att EU:s konkurrenslagstiftning ställt de kommunala bostadsbolagen under marknadsmässiga driftsprinciper och således gjort arbetet på dessa enheter betydligt mer komplicerat. Det har som kommun blivit allt svårare att använda sig av det egna bolaget för att subventionera byggande av exempelvis prisvärda hyresrätter. Lagstiftningen ställer inte 100%-iga marknadskrav på de kommunala bostadsbolagen, men att komma runt konkurrensklausulen kräver kunskap och vägledning.
Det går inte annat än att hålla med artikelförfattarna på de flesta punkter: Stå upp för de svaga på bostadsmarknaden Kaplan och övriga ansvariga. Våga bygg en ny social bostadspolitisk struktur som arbetar för att utjämna de inkomstbaserade– och rumsliga klyftorna över hela staden. En bostadspolitik med kapacitet att tillgodose behoven hos en bred representation av befolkningen, oavsett storlek på bankkonto.
Tora Färnström
