Är det bra att män kommer ut som feminister när de får döttrar? Ska vi gratulera männen som kommit till insikt om ojämställdheten i samhället, eller ska vi klanka ner på dem för att de gör det på fel sätt? Debatten har varit het sedan flera män på sistone har kommit ut som feminister med hänvisning till sina döttrar. En viktig debatt även om jag tycker att den hamnat skevt.
Bli gärna feminist tycker jag, ju fler vi är desto bättre. Men det är inte vilket epitet som helst, var beredd på att det kräver en hel del av dig.
Feminismen är ingen klubb dit vi betalar medlemsavgift, som vi sedan glömmer bort tills nästa års inbetalningsavi dimper ner i brevlådan. Det är ett analysverktyg som vi måste ha med oss hela tiden. Det är ju i handlingarna vi blir feminister, när vi ser och erkänner orättvisor mellan könen och väljer att göra något åt dem.
Allt fler kallar sig för feminister i vårt land, även om det fortfarande är förvånansvärt få. Ungefär var fjärde jämfört med var femte i fjol, enligt en undersökning från i våras. Fler yngre än äldre och fler kvinnor än män säger sig vara feminister. Samtidigt tycker var sjätte svensk att feminismen är överspelad eftersom vi redan lever i ett jämställt samhälle, och var fjärde menar att begreppet är ett alltför negativt laddat ord.
Så pass kontroversiellt är alltså feminismen år 2016. Därför bör vi glädjas när fler kommer till insikt, hur de sedan når den insikten. Att vi blir fler och inte färre är fortfarande bra. Och någonstans måste de nyfrälsta få börja. Men en feministisk analys måste kräva mer än att vi bara ser de orättvisor som drabbar våra egna döttrar. Därför räcker det inte att vara pappafeminist.
Patrik Lundberg skriver i Aftonbladet att det är viktigare att bli feminist när du får en son än en dotter. Och i viss utsträckning delar jag den analysen. Vi kan inte bara fokusera på flickorna, det är pojkarnas beteende som behöver ändras för en långsiktig förändring. Men vet ni Lundberg och andra pappor, det räcker inte heller med detta, att ni säger till sönerna hur de ska göra. Ni måste börja med er själva.
För pappor, ni kan göra massor, mycket mer än ni tror för ett jämställt samhälle. Och en del av detta är självklart att peppa dina döttrar. Sporra dem i att tro på sig själva och ta för sig. Liksom att lära dina söner hur de släpper fram flickor, visar respekt och inte minst har nära till sina känslor.
Men allra viktigast är faktiskt vad du gör själv, hemma, i vardagen. Hur du lever feminism. Barn lär som bekant av vad de ser – inte av föräldrars pekpinnar.
Ta ett steg tillbaka och betrakta vilken plats du tar i din relation, i hemarbetet, på jobbet, i samhället. Att bli en riktig feministisk pappa är att ta halva föräldraledigheten, vabba 50 procent av sjukdagarna, jobba deltid i samma utsträckning som barnets mamma, göra hälften av hemarbetet och ha stenkoll på kommande klädinköp och barnkalas. Och mycket, mycket mer.
Så istället för att bli pappafeminist, välj att bli en feministpappa.
Lina Stenberg
