Idédebatt som låter arbetarrörelsen och vänstern blicka framåt.

Högerpopulismen går stadigt framåt i EU. Trots att fransmännen ratade Le Pen i söndagens presidentval, fick partiet historiskt starkt stöd. I tider av ökad ojämlikhet, hur ska vi förstå de ökade sympatierna för högerextrema partier? En förklaring är frustrationen bland de alltfler arbetande fattiga i Europa.

Igår var det EU:s nationaldag, en påminnelse om gemenskap över nationsgränser. Unionen bildades efter att två förödande, blodiga krig hade utplånat tiotals miljoner européer. Aldrig mer skulle vi ställa nation mot nation, eller grupp mot grupp. Detta var EU:s grundidé.

Men trots detta grundbudskap styrs eller lutar sig nu allt fler medlemsländer mot högerpopulistiska partier. Politiska partier med en grund i just den ideologi som man svor aldrig mer skulle få makt efter andra världskriget.

Såhär i backspegeln kan man konstatera att det inte hade behövt gå såhär. Att det hade gått att motverka att högerextrema krafter återigen fått luft under vingarna på vår kontinent. Hur då? Ironiskt nog genom att politiskt satsa på ökad jämlikhet, vilket är raka motsatsen till vad de högerpopulistiska krafterna står för.

Inom samhällsvetenskaperna används begreppet ”social deprivering”. När ojämlikheten ökar, när fler får det sämre samtidigt som andra får det bättre uppstår ett både fysiskt och socialt avstånd mellan olika grupper eller klasser. I ett utpräglat konsumtionssamhälle som vårt, där rikedom och trygghet är lika med lycka , blir en försämring i relation till andra, väldigt påtaglig. Häri uppstår en frustration och ett missnöje som också speglas i  andra runtomkring i samma situation.

Frustration och missnöje kan göra väldigt mycket med människor. Social deprivering är enligt teoretikerna en generator för revolutioner, uppror och krig. För frustrationen och missnöjet som kokar och river i människor måste ta vägen någonstans. Som vattenånga i en tekittel måste det få pysa ut någonstans.

Under senare år har vi sett en ökad andel av LO-kollektivet som röstat på SD och samma tendenser i övriga Europa. Detta har tolkats på många sätt. Beror det på okunskap eller politiskt ointresse? På illvilja eller smygrasism som fått blomma? Svaret är förstås inte svartvitt, men en stor del beror sannolikt på frustration och missnöje.

2010-talets populism bygger på den frustration som pyr i det alltmer utbredda, flexibla och lågbetalda arbetslivet. Prekariet, skitjobben, låglönejobben utan trygghet. Kärt barn har många namn. Arbetande fattiga är en växande grupp i hela Europa och de är vår tids relativt depriverade.

Detta är på många sätt ett demokratiskt problem. När en allt större del av befolkningen inte kan leva på sin inkomst, eller alls kommer in på arbetsmarknaden, undermineras legitimiteten av hela vårt socioekonomiska system.

Working poor eller arbetande fattigdom är något som länge var i princip utdött i västvärlden. När välfärdsstaten växte fram i Sverige var den främsta målsättningen att arbete skulle vara åt alla och att levnadsnivån skulle vara hög. Men under senare år har problematiken kommit tillbaka. Ungefär en av sju svenskar på arbetsmarknaden lever i working poor. Och det har ökat drastiskt. För tio år sedan var det ungefär hälften så vanligt.

Att vara arbetande fattig ser olika ut i olika länder. I Sverige innebär det att ha som mest 10 513 kronor att leva på i månaden,  innan några räkningar är betalda, oavsett hur många du försörjer. Att tillhöra den här gruppen innebär ofta att behöva vara helt igenom flexibel, att jobba timme för timme eller ofrivillig deltid. Att till hundra procent tvingas ställa upp för arbetsgivaren, ta delade turer eller vänta in sista minuten-sms för att få jobba och för att få en inkomst. Det innebär att inte veta vad du får i plånboken den här eller nästa månad. Att inte veta om du kan gå till tandläkaren trots tandvärk, att inte kunna planera om det blir någon semesterledighet i år eller om du har råd med nya skor till barnen.

I hela EU är working poor på frammarsch och varningens finger höjs från många håll. Vissa menar att detta jämte den växande ungdomsarbetslöheten, är framtidens största utmaning för unionen. Den förmaningen bör tas på riktigt stort allvar, för EU:s demokratiska framtid om inte annat.

Lina Stenberg

Kommunikationchef, Tankesmedjan Tiden