Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

I dag har allmänheten nåtts av att Alliansen i Stockholms landsting ska dra ner på stödet till länets abortkliniker. På tre år ska bidragen halveras. Kristdemokraterna har inte så förvånande varit drivande i detta, men har även fått med sig Moderaterna, Folkpartiet och Centern i ärendet.

Kd:s nya partiledare Ebba Bush Thor har profilerat sig i frågan. Hon har uttalat sig om en nollvision för aborter, med motiveringen att kvinnan och barnet till lika stor del ska skyddas. Samvetsfrihet för personal har lyfts och diskuterats, att det ska vara möjligt att inom vården vägra utföra aborter. Samtidigt vill Sveriges tredje största parti, Sverigedemokraterna, sänka den fria aborten till vecka 12 istället för vecka 18.

Men är detta då så allvarligt? Kan vi verkligen prata om att aborträtten i Sverige är under hot? Och varför är den här frågan så viktig?

Det må låta drastiskt, men som alltid i historien sker politiska förändringar inte i ett svep och över en natt. Argumenten för inskränkningar i fri- och rättigheter är som i alla liknande situationer sakliga och motiverade. När det gäller det minskade stödet till abortklinikerna i Stockholm hänvisar Kd till säkra aborter och att pengar måste sparas till Landstinget. Kritiker till Alliansens förslag varnar för är att tillgängligheten till abort kommer att minska, väntetiderna öka och informationen till de berörda begränsas.

Alliansens besked är ett tydligt ställningstagande och det går i en distinkt riktning. Och detta helt i linje med en internationell trend under senare år. I tre av EU:s medlemsländer är abort förbjudet. På Irland är straffet för abort 14 års fängelse, på Malta dömdes nyligen en kvinna till fyra års fängelse för framkallande av missfall. I Spanien var aborträtten nära att inskränkas under förra året men stoppades efter folkliga protester. I flera EU-länder har liknande regleringar i aborträtten varit uppe för debatt. Anti-abortlobbyismen i Bryssel har ökat, internationella konservativa organisationer och kyrkor investerar fyra gånger mer pengar i att driva frågan politiskt i dag än för tio år sedan.

Det vi ser är inget annat än ett ideologiskt skifte där Sverige som varit ett av världens mest progressiva länder för kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter sakta håller på att bli något annat. Vi som varit föregångare för kvinnors rätt till förvärvsarbete, först med varannan damernas i riksdagen och med störst andel pappor som är hemma med sina barn. Vi dras just nu med i samma konservativa backlash som drar över världen.

Ganska ofta hörs trötta röster att politiken har spelat ut sin roll. Att det inte har någon betydelse vilket parti eller block som styr, allt är ändå samma smörja. Men den hållningen är inte bara farlig som sådan, den är också oerhört felaktig. För när frågor som denna – om begränsningar av självklara rättigheter – hamnar på dagordningen tycker vi inte lika. Här blir de ideologiska skiljelinjerna solklara.

Nu gäller det att vi som tycker detta är fel reagerar. Att vi sätter ner foten både hårt och snabbt. Vi får inte blunda för successiva inskränkningar i aborträtten. Generationer före oss har kämpat oss ända hit, vi kan varken svika dem eller framtidens generationer genom att backa i tiden.

 

Lina Stenberg, kommunikationschef